Metodik för broidentifikation

Artikeln är en sammanfattning av Arbetsrapport 975-2018.

Ett väl fungerande och utbyggt vägnät är en förutsättning för ett hållbart svenskt skogsbruk. En viktig del av vägnätets struktur är broar, då de möjliggör passage över vattendragen i landskapet. Undermåliga broar är en av de främsta flaskhalsarna för tunga lastbilstransporter. Felaktig eller avsaknad av information om broinfrastrukturen och dess tillstånd är ett allvarligt hinder för full implementering av fordon med en maximalt tillåten bruttovikt av 74 ton, men också för fullt utnyttjande av fordon med en maximalt tillåten bruttovikt av 64 ton. Varje bro som inte kan trafikeras med fullastade fordon innebär en omväg, omlastning eller annan ineffektivitet. 

Det finns ett stort behov av att identifiera de broar som inte finns registrerade. Identifieringen möjliggör att inspektera och underhålla broarna så att man kan förhindra flaskhalseffekter eller i värsta fall olyckor.

Målet med det här projektet var att utveckla metodik för att identifiera broar på det enskilda vägnätet och att utvärdera noggrannheten i metoden.

Det övergripande metodupplägget i projektet är att välja studieområde efter specificerade kriterier samt att utföra analyser med hjälp av dels kartinformation och dels laserdata med två olika upplösningar. Analysmetoderna jämförs sedan sinsemellan samt mot referensdata och slutligen utförs en fältinventering för att utvärdera resultatet.

Analyserna resulterade i 3807 unika överfarter som skulle kunna bestå av en bro eller trumma. Under fältinventeringen besöktes 164 av dessa. Båda metoderna identifierade överfarter med en noggrannhet på över 95 procent. Trafikverket definierar en bro när spännvidden överstiger 2 meter. I kartdataanalysen var 56 procent av överfarterna över två meter i spännvidd och i laserdataanalysen var motsvarande andel 49 procent.

Slutsatserna från projektet är att det går alldeles utmärkt att hitta överfarter med båda analysmetoderna. Det svåra är att kunna klassa dem i storleksklasser. Att använda vattenyteskiktet för att ta fram överfarter resulterar nästan alltid i en bro, men eftersom
skiktet baseras på att vattenytan är minst 6 meter i bredd riskerar mindre broar att missas. Lasermetodiken var mer tidskrävande än kartmetodiken.

Läs rapporten i sin helhet nedan.