Självspridning av contortatall i Sverige – omfattning och riskhantering

Den nordamerikanska contortatallen (Pinus contorta ssp. latifolia) är idag dominerande trädslag på 520 000 hektar i Sverige, och den är det tredje vanligaste barrträdslaget i landet. De ekologiska riskerna med självspridd contorta i skogslandskapet har diskuterats länge, men det har saknats empiriska underlag för hur omfattande spridningen är. Skogforsk har, tillsammans med fyra skogsbolag, genomfört en fältstudie där 214 contortabestånd i hela landet inventerades. Totalt inventerades 8 194 provytor (à 100 kvadratmeter) under de tre år (2015–2017) som undersökningen pågick.

Självspridda contortaplantor hittades i eller i anslutning till 53 procent av bestånden och i tre procent av provytorna. Hälften av alla plantor var koncentrerade till 20 av de 214 bestånden, och tre fjärdedelar till 40 bestånd. Självspridningen var också koncentrerad till beståndskanterna. Totalt hittades 78 procent av alla plantor i beståndskanten eller upp till 15 meter utanför. Självspridningen var störst i störd mark, som hjulspår, vägkanter och markberedningsfåror. Trots det stora materialet hittades inga tydliga mönster för vilka ståndorter, beståndsegenskaper eller geografisk belägenhet som påverkar graden av självspridning.

I Arbetsrapporten finns en genomgång av contortatallens spridningsbiologi samt en diskussion kring eventuella risker med artens självspridning.

Slutsatser från studien:

• Contortatallen har förmåga till självspridning i hela det område där den är planterad i Sverige.
• Självspridningen är koncentrerad till vissa bestånd och till kantzonerna runt bestånden.
• Självspridning förekommer framför allt på störd mark som hjulspår, markberedning och vägkanter.
• Det går inte att undvika att contortatallen får en viss spridning i de svenska skogarna, men spridningen kan begränsas med övervakningsprogram och bortröjning av plantor runt de etablerade contortabestånden eftersom spridningen går långsamt.
• Den stora andelen av de anlagda contortabestånden har nu nått en ålder när fröproduktionen är hög, därför kan självspridningen till omgivande skog förväntas öka.
• Om contortatallen sprider sig utanför den brukade skogen, till exempel till myrar, andra impediment eller skyddade områden, ökar risken för störningar på den naturliga floran. Där är också skogsbrukets ”dagliga kontroll” inte lika omfattande, vilket ökar behovet av särskild övervakning.
• Fortfarande saknas mycket kunskap om hur olika bestånd och ståndortsförutsättningar påverkar risken för självspridning.
• Det saknas också kunskap om nyttan med eventuella kantzoner med andra trädslag runt contortabestånden. Eftersom contortatallen har svårt att etablera sig inne i bestånd, skulle en skyddszon med planterad tall eller gran runt contortan kunna begränsa spridningen. Detta måste undersökas i kontrollerade fältstudier.