logga
Bild: SKOGENbild
Måttlig inblandning av lövträd i unga tallbestånd varken ökar eller minskar viltbetesskadorna. Mängden tall är däremot viktig.

I två samarbetsprojekt mellan Holmen skog, Svenska jägareförbundet och Skogforsk studerades hur olika trädartsblandningar kan påverka viltskadenivåerna hos såväl tall som olika lövträd. Resultaten från den första studien visade att tall som planterats tillsammans med tall betades (under första vintern) lika mycket avseende på andel plantor och mängd konsumerad biomassa per planta, som tall som planterats tillsammans med ask eller vårtbjörk. Av de olika trädarterna betades ask mest frekvent då det gällde andel plantor, medan största genomsnittliga biomassa per planta konsumerades av tall. För samtliga trädarter gällde att höjden hos de betade plantorna generellt var högre än hos de obetade.

I den andra studien undersöktes betesskador på tall, björk och asp i relation till olika trädartsammansättningar (inkl. täckningsgrader av tall, björk, resp. rönn, asp och sälg sammanslaget), älgtäthet och produktivitet i marken. De högsta nivåerna av skador på tall sammanföll med de områden där tallen hade låg täckningsgrad, samt där älgtätheten och markens produktivitet var hög, men den förstnämnda faktorn var viktigare än de två sistnämnda. Övertoppande björk medförde också markant mer betesskador på tall. Bete på björk ökade med ökande älgtäthet, men var inte beroende av beståndens sammansättning av trädslag eller produktivitet. Bete på asp ökade med minskande täckningsgrader av tall och björk, men var inte beroende av älgtäthet. Täckningsgraden av rönn, asp och sälg påverkade inte skadenivåerna på något trädslag.

Diskussion

Ett generellt mönster från studierna är att hjortdjuren i planteringar betade längre där det fanns hög biomassa av föda, vilket i våra studieobjekt sammanföll med ytor som bestod av endast tall. Där kunde djuren inta störst mängd föda i relation till den energiåtgång som är förenad med att förflytta sig under födosök och bete. Dock är det ett känt fenomen att andelen tall som skadas av älgbete också minskar då stamtätheten av tall ökar, vilket innebär att älgarna lämnar större antal tallar obetade ju fler tallar som det finns att välja på.

Generellt över hela studieområdet var skogen intensivt brukad tallskog med relativt låga andelar av prefererade foderarter som rönn, asp och sälg. Det kan vara en bidragande anledning till att det inte gick att dra några slutsatser om påverkan från en hög förekomst från dessa arter på viltbete och skador på tall, björk och asp. Vid låga mängder asp finns det skäl att anta att även ett fåtal älgar förmår konsumera en hög andel av det som finns. Övertoppande björk ökade andelen skadade tallar, troligen på grund av att tallen i oröjda bestånd får ett sämre konkurrensunderläge och längre exponering för betande djur, genom sämre tillväxt och eventuellt också smakligare skott.

Förutom att viltet kan föredra habitat med hög andel tall, kan de väl på plats på ytorna göra ytterligare val utifrån andra kriterier. Resultaten visade att de smakliga trädslagen som ask och asp betades i högre proportion än tall och vårtbjörk, vilka ofta räknas som medelsmakliga för hjortdjuren. Resonemanget stärks ytterligare av att de högsta plantorna betades i större utsträckning än de lägre, oavsett trädslag. Högväxta plantor kan ha näringsmässiga och kemiska egenskaper som gör dem smakligare eller mer lättsmälta än lägre plantor i samma ålder.

Läs fördjupning

Metoder

Studierna genomfördes på Holmens marker i mellersta och södra Sverige under 1998-99 respektive 2000-01. Älgtätheten uppskattades till 0,6-1,0 älgar per km2 och rådjur var tämligen vanliga (ca 10-20 per km2, enligt Cederlund och Liberg vid Grimsö forskningsstation). Dess utöver fanns små populationer av dovhjort och kronhjort. Artblandningsförsöket omfattade 29 avverkade bestånd, vilka planterades med tre olika trädslagsblandningar uppdelade på lika många födostationer om 3,5 x 3,5 m. Blandningarna bestod av tall + ask, tall + vårtbjörk, alternativt enbart tall. Efter en vinter gjordes betesinventering och av spår och spillning att döma främst rådjur som betat i försöket. Den andra studien gjordes inom ett större område och omfattade 182 trakter om 1 x 1 km. I vardera av dessa inventerades upp till fem bestånd av tallungskog med avseende på betesskador på tall, björk och asp (i stora drag enligt skogsstyrelsens Äbin-metod). Mängd tillgängligt foder av ovan nämnda trädarter, plus rönn, asp och sälg, uppskattades också. Spillningsinventering gav ett mått på den relativa älgtätheten och även ståndortsindex inkluderades som mått på produktiviteten. I denna studie var det främst älg som betat.

Slutsatser

Att döma utifrån resultaten från ovan presenterad forskning finns det inte grund för att måttlig inblandning av lövträd, som rönn, asp och sälg, i unga tallbestånd vare sig ökar eller minskar skadenivåerna på tallen. Däremot ges ytterligare stöd till tidigare etablerade skötselråd att hålla hög stamtäthet i ung tallskog till dess träden blivit 4-5 m höga, samt utföra röjning på ett sådant sätt att björk inte tillåts övertoppa tall. Vi fann också samband mellan älgtäthet och skador på tall, ett samband som är känt att kunna variera beroende på den rumsliga skalan.

Nr 87-2014    Publicerad 2014-10-17 11:17

Kommentarer
Det finns ännu inga kommentarer på denna sida. Var först med att ge en kommmenter.
Kommentera
Skicka in
Kommentarer granskas innan publicering
Tack för din kommentar!
Vi granskar och publicerar din kommentar så snart som möjligt.
Tyvärr lyckades vi inte spara din kommentar. Var god bekräfta att du inte är en robot!
Författare
Göran Bergqvist
Svenska jägareförbundet
Roger Bergström
Märtha Wallgren
Seniorforskare