Tallmängden viktig för att minska betesskador

I två samarbetsprojekt mellan Holmen skog, Svenska jägareförbundet och Skogforsk studerades hur olika trädartsblandningar kan påverka viltskadenivåerna hos såväl tall som olika lövträd. Resultaten från den första studien visade att tall som planterats tillsammans med tall betades (under första vintern) lika mycket avseende på andel plantor och mängd konsumerad biomassa per planta, som tall som planterats tillsammans med ask eller vårtbjörk. Av de olika trädarterna betades ask mest frekvent då det gällde andel plantor, medan största genomsnittliga biomassa per planta konsumerades av tall. För samtliga trädarter gällde att höjden hos de betade plantorna generellt var högre än hos de obetade.

I den andra studien undersöktes betesskador på tall, björk och asp i relation till olika trädartsammansättningar (inkl. täckningsgrader av tall, björk, resp. rönn, asp och sälg sammanslaget), älgtäthet och produktivitet i marken. De högsta nivåerna av skador på tall sammanföll med de områden där tallen hade låg täckningsgrad, samt där älgtätheten och markens produktivitet var hög, men den förstnämnda faktorn var viktigare än de två sistnämnda. Övertoppande björk medförde också markant mer betesskador på tall. Bete på björk ökade med ökande älgtäthet, men var inte beroende av beståndens sammansättning av trädslag eller produktivitet. Bete på asp ökade med minskande täckningsgrader av tall och björk, men var inte beroende av älgtäthet. Täckningsgraden av rönn, asp och sälg påverkade inte skadenivåerna på något trädslag.

Diskussion

Ett generellt mönster från studierna är att hjortdjuren i planteringar betade längre där det fanns hög biomassa av föda, vilket i våra studieobjekt sammanföll med ytor som bestod av endast tall. Där kunde djuren inta störst mängd föda i relation till den energiåtgång som är förenad med att förflytta sig under födosök och bete. Dock är det ett känt fenomen att andelen tall som skadas av älgbete också minskar då stamtätheten av tall ökar, vilket innebär att älgarna lämnar större antal tallar obetade ju fler tallar som det finns att välja på.

Generellt över hela studieområdet var skogen intensivt brukad tallskog med relativt låga andelar av prefererade foderarter som rönn, asp och sälg. Det kan vara en bidragande anledning till att det inte gick att dra några slutsatser om påverkan från en hög förekomst från dessa arter på viltbete och skador på tall, björk och asp. Vid låga mängder asp finns det skäl att anta att även ett fåtal älgar förmår konsumera en hög andel av det som finns. Övertoppande björk ökade andelen skadade tallar, troligen på grund av att tallen i oröjda bestånd får ett sämre konkurrensunderläge och längre exponering för betande djur, genom sämre tillväxt och eventuellt också smakligare skott.

Förutom att viltet kan föredra habitat med hög andel tall, kan de väl på plats på ytorna göra ytterligare val utifrån andra kriterier. Resultaten visade att de smakliga trädslagen som ask och asp betades i högre proportion än tall och vårtbjörk, vilka ofta räknas som medelsmakliga för hjortdjuren. Resonemanget stärks ytterligare av att de högsta plantorna betades i större utsträckning än de lägre, oavsett trädslag. Högväxta plantor kan ha näringsmässiga och kemiska egenskaper som gör dem smakligare eller mer lättsmälta än lägre plantor i samma ålder.