Plantskolan: Gödsling av täckrotsplantor

Gödselmedlets sammansättning

Det är 13 grundämnen som är nödvändiga (essentiella) för växterna. Till makronäringsämnena räknas kväve, kalium, fosfor, kalcium, magnesium och svavel. Mikronäringsämnen, som bara behövs i små mängder, är järn, mangan, bor, zink, koppar, klor och molybden.

Professor Torsten Ingestad vid Sveriges lantbruksuniversitet visade att proportionerna mellan de essentiella näringsämnena är ganska lika mellan vitt skilda arter. De proportioner han kom fram till används idag i många kommersiella gödselpreparat som används i skogsplantskolorna. Om sammansättningen avviker kraftigt kan det leda till brist på ett eller flera ämnen.

Tillförseln under säsongen

Gödslingen bör sättas in när groddplantan slänger fröskalet, då har frönäringen förbrukats och plantan behöver ny näring utifrån. Gödslingen under tillväxtfasen kan ske med samma doser över hela säsongen.

Ett modernare sätt är däremot att ge högre doser per tidsenhet när tillväxten är som högst – lite i början av säsongen och mest på sommaren. Vanligen ger man också plantan en startgiva som är lite högre. Rotsystemet är ju litet i början och plantan kan ha svårt att ta upp små mängder näring.

Gödselmedel

Tidigare var fasta gödselmedel i form av pulver eller korn vanligast. Idag används nästan uteslutande flytande gödselmedel i täckrotsplantskolorna. Näringen blandas med bevattningsvattnet och plantan får tillgång till näringen på en gång.

Gödselmedlet kan injiceras i bevattningsvattnet och man kan då ge exakta doser enligt sitt gödslingsschema. En annan variant är att låta bevattningsvattnet ha en viss inblandning av näring, ofta 50-100 mg kväve per liter vatten. När tillväxten ökar, ökar både vatten- och näringsförbrukningen. Gödslingen blir därför anpassad till tillväxthastigheten.

En del plantskolor tillför kväve med aminosyran arginin. Det är en ganska ny upptäckt att plantorna tar upp kväve i organisk form som aminosyror. En fördel är att argininet inte läcker ut vid regn och kraftig bevattning. Det är dock förhållandevis dyrt.

Håll koll på gödslingen

Enklaste sättet att se om gödslingen fungerar är att titta på plantorna – de ska se vitala ut och barren ska ha en mörkgrön färg. Om andra ämnen än kväve finns i för liten mängd kan man se bristsymptom som gulnande barrspetsar. Då behöver gödslingsregimen ändras.

I praktisk odling är det vanligt att man mäter ledningstalet i det vatten som går att krama ur odlingssubstratet. Ledningstalet är ett mått på hur mycket fria näringsämnen (joner) som finns vid mättillfället.

Ledningstalet ska ligga på en jämn nivå. Ofta ligger man långt över vad som behövs. Nivån är dessutom ointressant om man ger näring i takt med att plantorna växer – då kan ledningstalet ligga på mycket lägre nivåer. Om ledningstalet är högt kan det ge förgiftningsskador, och dessutom ökar risken för näringsläckage.

Mängden näring

En tidigare tumregel i skogsplantskolorna var att man skulle gödsla med 4 g kväve per kvadratmeter och vecka. Under en tre månaders gödslingsperiod ger man i så fall över 50 g kväve per kvadratmeter. Idag ger man betydligt lägre doser. En ettårig odling av granplantor, 20 cm höga och 500 plantor per kvadratmeter, förbrukar ungefär 20 g kväve per kvadratmeter. Torven i sig binder också en del, 1-3 g kväve per kvadratmeter.

Om givorna är för höga är risken stor att näringen läcker ut från odlingen.

Strategier vid gödsling

Oftast ger man så mycket näring att den aldrig begränsar tillväxten. En variant är att ”kvävestressa” plantorna med lite lägre doser. Då kommer plantorna att satsa mer på rottillväxt och mindre på skott. Kvävebegränsande gödsling kan användas om man vill få plantor med större rotsystem i förhållande till skottet, något som kan vara värdefullt vid plantering i torra miljöer.