Plantskolan: Odlingssubstrat

Torv - vanligaste substratet

Mellan 70 och 90 procent av täckrotsplantorna odlas i torv, ett organiskt material som består av växtrester. Framför allt ingår vitmossa (Sphagnum) i olika nedbrytningsstadier.

Torv har många små porer och därmed hög vattenhållande förmåga. Torven är naturligt näringsfattig men har en hög katjonbyteskapacitet (CEC). Det är ett mått på hur mycket joner som kan bindas i substratet. Hög CEC innebär att mer näringsämnen kan lagras i substratet, och det är därför lätt att gödsla upp torven. Torv kan till exempel binda mellan 100-200 mg näring per 100 g torrsubstans, medan lera bara binder 30-40 mg näring.

Torvens förmultningsgrad påverkar egenskaperna. En humifieringsskala från 1 till 10 beskriver torvens förmultningsgrad. Ju högre förmultningsgrad, desto högre är torvens CEC och vattenhållande förmåga. Samtidigt minskar den syrehållande förmågan med högre humifieringsgrad. Bäst egenskaper får man genom att blanda torv av olika humifieringsgrad. En bra torvblandning ska fungera som en tvättsvamp när vattnet kramas ur. När man släpper ska den återfå sin ursprungliga form.

Torven kan antingen harvas från mossens yta eller grävas upp och torkas som block. Därefter rivs och siktas torven beroende på hur stor andel finpartiklar man vill ha. De flesta plantskolor har sina egna torvrecept för att få önskad struktur och humifieringsgrad.

Inblandning av andra material

Torvens många små porer gör att det finns risk för övervattning, samtidigt som upprepad torka gör att torven blir sämre på att hålla kvar vattnet, och substratet kan bli vattenavvisande.

Egenskaperna hos torven kan därför förbättras genom att blanda in andra material som perlite, vermikulit, leca, lera, pimpsten eller sand.

Perlite är ett vulkaniskt mineral som vid upphettning bildar vita, lätta partiklar som varken binder vatten eller näring. Perlite tillsätts ofta för att öka porstorleken och syrehalten i substratet.

Vermikulit förbättrar dräneringen och minskar risken för övervattning. Till skillnad från perlite kan vermikulit binda vissa näringsämnen.

Fina partiklar som lera minskar porstorleken och ökar den vattenhållande förmågan. Inblandning av lera kan förbättra plantans etablering i fält.

Odlingssubstrat baserade på torv har ett lågt pH-värde. Därför tillsätts kalk, vanligen dolomitkalk, innan torven levereras till plantskolan.

Torven måste antingen grundgödslas eller tillföras näring via bevattning under odlingen. Substratet kan vattnas upp antingen före eller efter sådd. Vid sådd i torra behållare är det viktigt att se till att fröet inte hoppar ur behållaren när kassetterna vattnas upp eller flyttas.

Andra odlingssubstrat

En mängd andra odlingssubstrat har också testats för plantodling. Några är självbärande, vilket minskar risken för rotdeformationer.

Ett exempel är stenull, som består av fibrer av bergarten diabas som har smälts tillsammans med koks. Stenull har en stor porvolym samtidigt som den håller ihop under odlingstiden. Plantans rötter kan växa ut ur materialet på alla nivåer och sedan luftbeskäras.

Nackdelen med stenull är den låga vattenhållande förmågan och bristen på näringsämnen. Odling i stenull kräver noggrann kontroll av bevattning och gödsling.

Problemet med lösa substrat kan också lösas genom att omsluta substratet med ett nät eller en vägg som rötterna kan växa igenom. Då kan plantans rötter luftbeskäras när de trängt igenom nätet.

Exempel på detta är odlingssystemet Jiffy, som består av komprimerad torv omsluten av ett tunt nät. Ett alternativ är Finnpot, där behållarväggen är gjord av komprimerad torv.

Det finns också medel som kan blandas i torven så att den blir självbärande själv. Exempel är olika typer av lim, tjära och gummi.

Preforma är ett substrat som saluförs idag. Torvfibrerna hålls där samman genom en inblandning av en polymer. Även inblandning av lera ger en viss klistringseffekt, framför allt i pulvriserad form.

Det går också att tillsätta organiska material som sågspån, bark, kokosfibrer och rötslam. Dessa saluförs inte som standardiserade produkter för skogsplantodling i Sverige. Därför bör enskilda substratpartier analyseras före odlingen för att få en uppfattning om näring, patogener, porstorlek m.m. Tänk på att spån och bark kan ha problem med höga halter av tanniner.

Inom trädgårdsnäringen odlar man ibland direkt i pimpsten eller perlite utan inblandning av andra material. Där pågår en ständig utveckling av strukturförbättrande material som ska hjälpa till att bevara både syre och fukt i odlingssubstratet.

I Finland har man provat att odla i kompost gjord på plantrester, ett sätt att öka återvinningen i plantskolan. Det har inte varit problemfritt, ibland överlever patogener i komposten, och en för hög kompostinblandning skaper ett för tätt odlingssubstrat. En inblandning med 25 procent kompost har dock fungerat bra.