Stort utrymme för bandskotare i svenskt skogsbruk

Skogforsk deltar i utvecklingen av skotare försedda med mjuka gummiband och arbetar nu med två olika prototyper, OnTrack och Gentle.

Bandskotarens nackdelar gentemot konventionella hjulskotare är att den är mer känslig för markens ytstruktur och att det är svårare att bygga en skotare med hög lastförmåga. Men den går att köra betydligt snabbare än hjulskotare och klarar att ta sig fram på obäriga marker.

Förutom förmågan att snabbt och ”spårlöst” ta sig fram på obärig mark har bandskotarekonceptet flera andra intressanta egenskaper, enligt de tekniska studier som Skogforsk gjort. Bränsleförbrukningen på mjuka marker och i snö minskar avsevärt. Det beror på att nedsjunkningen, och därmed körmotståndet, minskar. Studierna visar också att föraren av en bandgående skotare utsätts för avsevärt lägre nivåer av skadliga helkroppsvibrationer. Backtagningsförmåga och dragkraft är andra egenskaper som påverkas positivt. Bandskotare har alltså många intressanta egenskaper.

Så – hur stor är nischen för bandskotare? För att undersöka detta gjordes en analys baserad på de tekniska egenskaper som framkommit i Skogforsks tester, kombinerat med den kartering av terrängfaktorer som utförts av Riksskogstaxeringen. Resultatet redovisas i figuren nedan. Färgkodningen anger hur hindrande en viss kombination av terrängfaktorer är och höjden på varje stapel visar hur stor andel av svensk skogsmark som har den angivna kombinationen.

Grön färg anger gynnsamma förutsättningar för bandskotare. Här kan dess transportkapacitet utnyttjas från 91 – 100 procent. Gula staplar anger att kombinationen av terrängfaktorer är mer hindrande. Här kan maskinens kapacitet endast kan utnyttjas till 53 – 90 procent. Rödmarkerade staplar betyder att det inte är ekonomiskt / tekniskt möjligt att köra med bandskotare.

Klicka för att öppna diagrammet i nytt fönster.

En summering av det komplexa stapeldiagrammet. Nära 2/3 av svenska skogsmark är gynnsam och nära 1/3 av skogsmarken är något hindrande för trafik med bandskotare. Endast 6 procent av marken är så ogynnsam att det utesluter bandskotare.

Förutom dålig ytstruktur på grund av blockighet är det sannolikt att bandskotaren kan ha en viss känslighet för stubbar efter avverkning. Att vara särskilt noga med att hålla ner stubbhöjden i körstråken och att utnyttja risning även för att ”jämna ut” stråket kan minska problemet. Ytstrukturen är alltså den mest kritiska terrängfaktorn för bandgående skotare medan hjulgående skotare är mer känsliga för obäriga marker. Det innebär att de två systemen kompletterar varandra.

Obäriga marker utgör sju procent av skogsmarksarealen. I dessa områden skulle bandskotare kunna minska dagens problem med markskador och bristande tillgänglighet på virke. På ytterligare cirka tolv procent av skogsmarken är skadefri terrängtransport med hjulskotare endast möjlig vid tjäle, medan bandskotare kan arbeta året runt. Det underlättar planeringen och ökar kraftigt virkets tillgänglighet. Marker med delvis hindrande ytstruktur för bandskotare utgör 13 procent av arealen, men kan utan stora problem drivas med hjulskotare. Fyra procent är så svårframkomligt att bandskotare inte alls kan utnyttjas medan hjulmaskinerna ändå kan klara arbetet. En kombination av band- och hjulskotare ger alltså möjlighet att finna en bättre lösning än dagens, på omkring 18 procent av skogsmarken där vi idag upplever stora problem att klara en skadefri drivning. Detta motsvarande säkerligen minst en femtedel av skogsproduktionen.

I kommande undersökningar kommer Skogforsk, med hjälp av vår programvara Bestway, att analysera vilka skillnader som uppstår vad gäller terrängtransportavstånd, bränsleåtgång och kostnader då band- och hjulskotare analyseras som alternativ i ett antal väl karterade bestånd.