Nya lerhaltskartor kan minska körskadorna

Syfte

Syftet med den här pilotstudien var att undersöka sambandet mellan körskador och lerhaltsvärden tagna från den nyutvecklade lerhaltskartan samt att utvärdera om metodiken kan vara av intresse för att förbättra kartering av finkorniga jordarter, som bedöms vara känsligast för förekomst av körskador på skogsmark.

Material och metoder

SLU:s och SGU:s lerhaltskartering

Pilotstudien som SLU och SGU utfört är en fortsättning på den nyutvecklade ”Digitala åkermarkskartan”, som omfattar all jordbruksmark i södra Sverige upp till och med Hälsingland. I pilotstudien har förutsättningarna för norra Sverige bedömts (figur 1). Kartorna innehåller modellerade skattningar av ler- och sandhalt, det vill säga primära kartprodukter. Karteringarna är gjorda med befintliga jordanalyser och en rad olika hjälpvariabler som modelleras för att ta fram prediktionsmodeller för jordens olika egenskaper. Även silthalt och texturklass har skattats. Dessa kartlager är framtagna med hjälp av de primära kartprodukterna och klassas därför som sekundära kartprodukter. 

Figur 1. Lerhaltskartan för mellersta Norrland, urklippt från rapporten (Söderström m.fl 2016 b).

Data från STIG-projektet

De inventeringsdata som genererats vid STIG-projektet (Skoglig Terrängplanering i GIS) innehåller bland annat information om körskadornas geografiska läge, längd- och djupklasser och antal maskinöverfarter i form av vägtyp (körstråk, basstråk och avläggsväg) där skadan uppkom. GIS-analyser användes för att beskriva var körskadorna uppstod, och markens egenskaper på den punkten.

Värt att notera är att planerarna/maskinförarna fick markfuktighetskartorna innan körningarna, för att de aktivt skulle lägga vägarna över traktdelar som enligt kartan bedömdes vara torrare. 

Figur 2. Körskadeinventerade trakter över lerhaltskartan. Lerhalten (%) varierar mellan 0-41 % i 50 meters rutor på dessa trakter.

Olika upplösning på kartorna

Lerhaltskartan i Norrland (50 m grid) är byggd på (1) jordanalyser från den europiska databasen, LUCAS, (2) höjdmodellen som omräknades till 10 m pixlar, (3) SGU:s jordartskartor. Upplösningen på jordartskartan varierar inom det område där lerhaltskartan tagits fram från en detaljerad skala 1:25 000 – 1:100 000; via en medeldetaljerad skala 1:200 000 till en mer översiktlig skala 1:750 000. Detta gjorde att medelfelet av prediktionsmodellen varierade betydligt mellan områden med översiktlig jordartskarta jämfört med områden med den mest detaljerade skalan. De trakter som analyserades i vår pilotstudie ligger i områden med den mest översiktliga skalan, vilket bör beaktas när resultaten tolkas.

Fyra klasser av lerhaltsvärden

För att förenkla analyserna delades lerhaltsvärdena in i följande fyra klasser:

1. 0–4 %
2. 5–9 %
3. 10–14 %
4. > 15% 

Lerhaltsklasserna extraherades till körskadepositionerna i GIS för vidare bearbetning av data.

Resultat

Figur 3 visar hur stora arealer av varje trakt som fanns inom respektive lerhaltklass. Lerhaltklasserna var inte jämnt fördelade över trakterna, vilket var särskilt problematiskt för trakt 1 där huvuddelen av trakten har en lerhalt på mindre än 5 %.

Figur 3. Arealfördelning av lerhaltklasser inom respektive trakt.

Figur 3 visar antal körskador per hektar fördelade över lerhaltsklasserna. De flesta av körskadorna hör till vägtypen ”basstråk”. Antalet skador verkar öka med ökad lerhalt, men på grund av bristen på data går detta inte att fastställa. 

Figur 4. Antal körskador per hektar fördelade över lerhaltsklasserna.

För trakt 2, 3 och 4 verkar både spårens längd och djup påverkas av lerhalten, vilket syns i tabell 1 och 2. 

Tabell 1. Tabellen visar antal skador per hektar fördelat på längd- och lerhaltsklass för de fyra provbestånden. Minustecknet innebär att lerhaltsklassen ej fanns inom trakten.

Tabell 2. Antal skador per hektar fördelat på djup- och lerhaltsklass.

Diskussion

Bristen på högupplösta kartor och det faktum att endast fyra trakter ingick i pilotstudien gör det svårt att dra några säkra slutsatser. Men trots begränsningarna pekar studien på att det finns utrymme att göra en grundligare undersökning av lerkartornas användbarhet på skogsmark. Det finns dessutom indikationer på att parametrarna samverkar med markens fukthalt (DTW-klass). För att kunna säkerställa detta krävs dock ytterligare studier och ett bättre material. I det nuvarande materialet har områden med DTW > 1 meter fått de flesta skadorna, vilket troligen beror på att maskinförarna hade tillgång till markfuktighetskartorna och anpassat drivningen därefter, det vill säga de hade försökt placera vägarna i torrare områden. 

Sämre upplösning ger mer fel

De inventerade trakterna låg inom delar av lerhaltskartan som var byggd på SGU:s jordartskarta med den översiktliga skalan (1:750 000). Detta gjorde att lerhaltsskattningen fick ett högre medelfel jämfört med om jordartskartor med högre upplösning hade kunnat användas. Den låga upplösningen medförde också att de flesta av körskadorna blev grupperade i bara en eller två lerhaltsklasser per trakt.

Primär modellering av silthalt

Det är troligt att en primär modellering av silthalten (finmo, mjäla) skulle vara av ännu större nytta för skogsbruket, eftersom den jordarten på många sätt är den mest problematiska. Här är risken för spårbildning störst, uppfrysning ett problem vid plantering, och vägbyggnation både dyr och mer komplicerad. I dag skattas silthalten som andelen kvarvarande jord efter att sand- och lerfraktionerna tagits bort. Det fungerar för jordbruksmark men är däremot osäkert för skogsmark, där de flesta moränmarkerna har en avsevärd andel partiklar som är större än sand.