Skogens antikviteter viktiga för vedlevande lavar

Artikeln är en sammanfattning av en vetenskaplig artikel publicerad i Biodiversity and Conservation.

Att död ved är viktig för skogens biologiska mångfald är väl dokumenterat. För många vedlevande lavarter räcker det att det finns död ved medan det för andra arter är avgörande vilken sorts död ved som finns, och var den finns. Att ha kunskap om detta är viktigt för bevarandet av biologisk mångfald. 

Skogforsk har, i samarbete med SLU, studerat vedlevande lavar och död ved i ett skogslandskap som ligger tre mil väster om Mora och tillhör projektet Effaråsen. I 15 bestånd, längs med transekter, har man i provytor dokumenterat den döda veden och registrerat fynd av vedlevande lavar. Den döda veden har sedan delats in i olika kategorier utifrån olika beskrivande parametrar så som hårdhet, spår efter tidigare brand och om det är en högstubbe, lågstubbe eller låga. Totalt inventerades 523 dödvedsobjekt och totalt observerades 21 lavarter, varav fyra rödlistade.

Stor skillnad mellan de olika vedtyperna

Som förväntat visade det sig vara stor skillnad mellan de olika typerna av ved både i total vedyta och vilka lavarter som växte på veden. Det som förvånade var det höga antalet arter per ytenhet på den gamla, stående och hårda veden. Dessa stående torrakor eller stubbar härrörde från den tidigare trädgenerationen och de flesta troligen från en stor skogsbrand i området 1888. Två av de rödlistade lavarterna fanns endast på denna typ av ved och två fanns huvudsakligen på denna typ. Vedobjekt med spår av brand var få, men 14 arter växte på sådan ved och tre observerades endast på ved med brandspår.
Bildandet av den här typen av död ved är en långsam process. Man brukar säga att en tall kan leva i flera hundra år, dö i flera hundra år och sen vara död i ytterligare flera hundra år. Detta kan fortfarande ske i reservat med gammal tallskog men inte i välskötta och snabbväxande tallskogar. Där behövs andra åtgärder.

Kan skördaren ersätta brand?

I den brukade skogen behövs särskilda insatser för att skapa död ved. Genom bra planering går det undvika att den döda veden körs sönder av skogsmaskiner, till exempel att trädgrupper lämnas där gamla torrakor och lågor finns.

Med ett långsiktigt perspektiv behöver man också se till att alla typer av död ved kan nybildas och på så vis finnas tillgängliga i framtiden. Brand dödar och skadar träd och de som överlever bildar sedan tjärved när de dör. Brand är därför en viktig händelse för bildandet av död ved i tallskogen men skördaren kan göra ungefär samma sak genom att fälla, högkapa och eller kata träd. Katning innebär att man med hjälp av skördaren delvis skalar av barken på ett levande träd, och därigenom efterliknar brandskador. När träden sedan dör blir de torrakor.

I Effaråsen prövas allt detta och framtiden får utvisa om de behandlade träden med tiden kan utvecklas till gammal, hård och silvergrå död ved. Under tiden utgör de livsmiljöer för lavarna, men också för svampar, insekter och andra organismer.