Utvärdering av metoder för mätning av rundved i trave

Artkeln är en sammanfattning av Arbetsrapport 934-2017.

För den enskilde skogsägaren innebär en virkesaffär ofta ett stort ekonomiskt värde. Det är då viktigt att betalningsgrunden för affären, d.v.s. virkes­mät­ningen, är korrekt samtidigt som kostnaden för mätningen hålls nere. Trav­mätningsmetoden är en rationell mätmetod som används i stor utsträck­ning för massaved och bränsleved, men också för mätning av timmer. Det är betydligt mer tidseffektivt, och därmed billigare, att mäta med trave som enhet än att mäta varje enskild stock separat. Travmätningsmetoderna är dock behäf­tade med en större osäkerhet i mätningen, vilket kan uttryckas i termer av standard­avvikelse. För större leverantörer får volymfel i enskild leverans begrän­sad betydelse, så länge det systematiska mätfelet minimeras över tid. Den mindre leverantören som kanske bara gör en virkesaffär per år, eller ännu mera sällan, riskerar däremot att drabbas av osäkerheten i metoderna för att bestämma volym och värde på leveranserna.

Mot bakgrund av detta är det därför angeläget att utvärdera noggrannheten och kostnadsbilden för de metoder som används för att mäta rundved i trave i dag samt genomlysa vilka möjligheter det finns att öka kostnadseffektiviteten i virkes­­mätningen med bibehållen eller ökad noggrannhet i mätningen.

Det projekt som beskrivs i denna rapport innehåller kartläggning av dagens och morgondagens travmätningsmetoder, analys av mätnoggrannheten, analys av de ekonomiska förutsättningarna vid mätningen samt en översyn av den statistiska metodik som används inom travmätningen.

En sammanställning av data från de tre virkesmätningsföreningarna visar att volymen från den enkla travmätningen kan variera uppåt eller nedåt med 20 procent från den stockvis kontrollmätta volymen av traven. Variationen är något större i norra Sverige än i södra Sverige.

En uppdelning av variationen i sina olika delkomponenter visar att slump­mässig variation (s.k. residualvarians) utgör den största delen av sprid­ningen mellan mätningar. Residualvariansen beror på mätmetodens osäkerhet när det gäller virkesmätarnas skattning av travens höjd, bredd, längd, fast­volymprocent och vrakandel. Det näst största bidraget till variansen kommer från variationen mellan enskilda mätare. Variationen som utgörs av skillnader mellan olika kollek­tiv är ofta inte signifikant.

Variationen är lägst för gran, sedan kommer tall och löv i nämnd ordning. Timmer har lägre variation än massaved. Mätmetod 5–2 (volymskattning via vikt i första steget och stockmätning i andra steget) ger lägre slumpmässig variation och obetydlig variation mellan mätare i jämförelse med mätmetod 3–2 (travmätning i första steget och stockmätning i andra steget), vilket sannolikt beror på att vägningsmomentet ersätter en manuell skattning.

Resultaten baserat på de modeller och varianskomponenter som skattats i studien visar att mätnoggrannheten i dagens metoder ligger inom Skogsstyrelsens krav.

De största kostnaderna som uppkommer i samband med virkesmätning är den direkta kostnaden för virkesmätare samt indirekta logistikkostnader i form av stilleståndstid för virkesbilar i kö samt under mätning. Andra kostnadsposter utgörs av kapitalkostnader för mätutrustning, traktorhantering av stickprovstravar samt avgifter till SDC i form av licenser etc. Kostnadernas relativa för­delning skiljer sig mellan olika typer av travmätning (mätning från brygga, volyms­skattning via vikt, fjärrmätning eller GPV Mabema) samt storleken på mätplatsen.

Den ekonomiska analysen identifierar följande kostnadsdrivare:

• Mätplatsernas bemanning – Fjärrmätning ger möjlighet till optime­ring av bemanningen jämfört med den situation då en mätare måste finnas på plats vid mätstationen för att genomföra mätningen. Detta ökar produktiviteten, vilket sänker kostanden per m³fub.
• Virkesbilarnas tid för stillestånd vid mätning – Travmätning vid mätbrygga innebär stillestånd för lastbilen innan lossning. Volym­skatt­ning via vikt (5–2) samt bildmätning innebär i dagsläget det kortaste stoppet. Utveckling pågår för att korta stoppet vid bildmätning ytter­ligare genom chaufförsavlämning.
• Mätning med eller utan kollektivomräkning – Hanteringen av slumpade stickprovstravar som tillkommer när mätmetod 3 kom­plet­te­ras med en justering av volymen per trave med ett kollektivvis beräknat omräkningstal innebär en extra kostnad. Hur stor kostnaden blir per m³fub beror på strukturen för indelning i kollektiv, mätmeto­dens inne­boende noggrannhet samt krav på precision i mätningen.
• Räntenivå – I dagsläget är räntorna låga. Med ökad ränta följer ökade kapitalkostader, vilket framför allt drabbar de mer kapitalintensiva mätmetoderna.
• Kostnad för risk – Skulle marknaden ha lågt förtroende för en mät­metod innebär det i teorin kostnader för att kompensera för denna bedömda risk. Denna kostnad bör vara inbakad i virkespriset och är därmed svår att uppskatta.

Den metodik som i dag används inom travmätning med kollektivomräkning, där man via omräk­nings­tal beräknade från slumpmässigt valda och kontroll­mätta stickprov juste­rar för systematiska mätfel, är multiplikativ till sin natur. Detta innebär en del besvärande egenskaper när modellen opererar på slumpvariabler. I stället före­slås en övergång till additiva modeller som är mer robusta och möjliggör upp­följning och förbättringsarbete genom standard­mässig kvalitetskontroll. Med hänsyn till den mindre leverantören rekommen­deras en metod där de enskilda leverantörernas andel i kollektivet utgör grund för deras representation i stickprovet. Denna metod säkerställer att mindre leverantörer, som är mer utsatta för variationen i mätmetoden, i högre grad är representerade i stick­provet än större leverantörer.

Som en följd av detta behöver sannolikt inte de större leveran­tö­rerna bidra till travmätningsprocessen med mer än en bråkdel av sitt virkes­parti utan att någon märkbar precision går förlorad, vilket öppnar för en mätmetod i tre steg. Det första steget blir fastställande av antalet leveranser, andra steget är kvanti­fiering av leveransen innehåll utifrån en modell baserad på utfallet av ett stick­prov av travmätta leveranser och det tredje och sista steget är stockvis kontroll­mätning av ett urval av de travmätta leveranserna. I dag travmäts hela kollek­tivet, och skillnaden kan betyda mycket i termer av kostnadseffektiv virkes­mätning.  

Om man accepterar skilda mätningar i första och andra handelsledet (mot skogs­ägare respektive industrikund) så öppnas många möjligheter till mer rationella mätmetoder. Ett rekommenderat upplägg bygger på ersättnings­grundande skördarmätning i första handelsledet följt av en rationell mätning i det andra handelsledet. Denna modell har fördelen av minskade ledtider i affären med skogsägaren kombinerat med ökad flexibilitet i apteringen mot köpande industri. Att mäta volymer med skördaren kan dessutom ge den mindre leverantören ett lägre medelfel än vid traditionell travmätning.