Skyddszoner i våra grannländer

Artikeln har tidigare publicerats i Vision 2-2019.

Att lämna skyddszoner med träd och buskar utmed vatten, det vill säga kantzoner, är en bra hänsynsåtgärd. Men bredden på skyddszonerna varierar mellan en meter till 500 meter inom Norden och Baltikum.

Varför är det så stora skillnader, då skogsbruksmetoderna är ungefär desamma och då man levererar till kunder med samma höga krav på miljöhänsyn. Skogforsk ledde en studie där de nordiska och baltiska ländernas användning av skyddszoner jämfördes. Ländernas lagstiftning, riktlinjer, certifiering med mera som kopplas till skydd jämfördes.

Markanvändning spelar in

En slutsats är att fördelning av markanvändning, skogsägarstruktur samt historiska och politiska arv har påverkat de nationella bestämmelserna. Forskarna har också sett en tydlig koppling mellan hur viktig skogen är som naturresurs för landet ifråga och hur lagstiftningen om kantzoner ser ut. I Sverige och Finland finns ingen bestämd kantzonsbredd. Istället förlitar man sig i hög grad på frivilliga åtaganden. I de skogsfattiga nordiska grannländerna Island (0,5 procent av landarealen täcks av skog) och Danmark (14 procent) saknas lagstiftning om kantzoner på skogsmark. 

Kontrasten är stor mot Lettland, Litauen och Estland, där skydd av vatten är noga reglerade i lagen. I Lettland är skyddszonerna mot vatten som mest 500 meter breda. Några av de bredaste skyddszonerna finns längs floder med lekområden för laxfiskarter.

Nya markfuktighetskartor

I Lettland beror kantzonens bredd idag på hur stort vattendraget eller sjön är. Men lagen kan snart komma att ändras då det pågår diskussioner huruvida man ska ersätta fast bredd med hydrologiskt anpassade kantzoner. Då lämnas större hänsyn i våtare områden, som har en högre artrikedom, samtidigt som kantzonerna blir smalare längs med torrare partier. Nu pågår arbetet med att utveckla verktyg för att ta fram en sådan metod, bland annat genom att ta fram markfuktighetskartor, liknande de som används i Sverige.