Möjligt att avtala om ansvar inom skogsbruket

Det finns en problematik inom skogsentreprenad i Sverige, då de lagar, förordningar och föreskrifter som råder ofta är svåra att förstå och den praktiska tillämpningen brister. Entreprenörer och beställare kan avtala och bestämma mycket sinsemellan. Men det finns även skyldigheter och ansvar som inte kan avtalas om, utan istället krävs av parterna enligt lag. Dessa har varit utgångspunkt i ett examensarbete, som utförts av Peter Lundmark vid Umeå universitet. Syftet med studien har varit att undersöka om det går att tydliggöra och fördela ansvar mellan parterna genom avtal.

Ansvar enligt lag

Det första steget i arbetet var att gå igenom rättskällorna. På så sätt kunde man tydliggöra vilken lagstiftning som är relevant för entreprenörer och beställare inom skogsbruket samt fastställa vilket ansvar som aktörerna har enligt lag. Med den kunskapen går det sedan att se om det är möjligt att förflytta ansvaret mellan parter genom avtal.

Definition av verksamhetsutövare

En särskild analys gjordes av det juridiska begreppet verksamhetsutövare, vilket är centralt för att avgöra vem som enligt lag ska anses vara ansvarig för en miljöskada som uppkommit i samband med arbete i skogen. Begreppet saknar dock en definition i lagstiftningen. Genom att sammanställa uttalanden från domstolar, Naturvårdsverket och lagstiftning kunde de mest använda argumenten och bedömningsgrunderna sammanställas till nedanstående punkter för att se vem som mest troligt är att beakta som verksamhetsutövare enligt lag och domstol.

• Den som har faktisk och rättslig möjlighet att följa föreläggande (domstols- eller myndighetsbeslut som ofta innebär att den som beslutet gäller ska göra något). 
• Den som bekostar och tar emot inkomsterna från verksamheten på en viss plats.
• Uppdragsgivare ska som utgångspunkt anses utgöra verksamhetsutövare.
• Den som har rätt att fatta avgörande ekonomiska eller andra beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift.

Utifrån dessa punkter kan aktörer fastställa vem i ett avtalsförhållande som ses som verksamhetsutövare och därmed också enligt lag bär ansvar för skador etc. som kan uppkomma under en entreprenad. Sannolikt borde parterna kunna beakta ovanstående punkter när de ingår avtal, för att redan då se vem som bär ansvar enligt lagen.

Genomgång av ABSE 09

Utöver analysen av verksamhetsutövarrollen gjordes en genomgång av ABSE 09 i övriga ansvarsfrågor. En rad bestämmelser analyserades och jämfördes med liknande bestämmelser i andra standardavtal, som till exempel AB 04. Ett antal bestämmelser ifrågasattes, där formuleringarna kan behöva förtydligas för att undvika potentiella konflikter och missförstånd, exempelvis i fråga om kravet på försäkringsbelopp i 5:17 ABSE 09 och avsaknaden av vidare kostnadsbestämmelser i 7:6 ABSE 09. Även problematiken med att använda sig av förklaringar i handböcker som ett komplement till ABSE 09 har berörts i arbetet.

Slutsats

Avslutningsvis kunde konstateras att det alltså bör finnas möjligheter för avtalsparter att avtala om ansvaret för olika skador och kostnader med mera som kan uppstå samt att denna möjlighet påverkas i olika mån av vilken lagstiftning som omfattar verksamheten eller åtgärden i fråga.

Arbetet har initierats och finansierats av APSE-kommittén och Skogforsk.