Framgångsfaktorer vid naturvårdande skötsel

Det här är en delrapportering av en vetenskaplig artikel publicerad i Scandinavian Journal of Forest Research. 

Skogsägare certifierade genom såväl FSC som PEFC har åtagit sig att avsätta minst fem procent av den produktiva skogsmarken som frivilliga avsättningar. Begreppsmässigt delas dessa frivilliga avsättningar in i två målklasser: naturvård orört (NO) och naturvård skötsel (NS). Totalt finns 1,2 miljoner hektar frivilliga avsättningar i Sverige och uppskattningsvis lite mindre än hälften av denna areal har målklass NS. Kartläggningar tyder på att NS-områdena inte sköts i den omfattning som vore önskvärt, vare sig för naturvård eller virkesproduktion.

Intervjustudie om NS-åtgärder

Idag finns goda underlag för vad skötsel av NS-områden bör uppnå, men det råder brist på kunskap om vad som faktiskt utförs och hur det görs. Mot denna bakgrund har en studie genomförts där 27 personer verksamma i olika delar av landet med olika funktioner i skogsbruket (alla med expertkunskap om NS) intervjuats om processen runt skogsbrukets NS-åtgärder. Studien, vars övergripande målsättning var att bidra till en ökning av mängden NS-åtgärder, hade två syften:

• att beskriva tillvägagångssättet i de NS-åtgärder som utförs
• att undersöka anledningarna till att NS-åtgärder inte utförs

I denna kunskapsartikel redovisas tillvägagångssättet i de NS-åtgärder som utförs. Resultaten från undersökningen av anledningarna till att NS-åtgärder uteblir har tidigare publicerats här.

Vad är NS-åtgärder i svenskt skogsbruk?

Även om de intervjuade använde olika uttryck så beskrev de, grovt uppdelat, två typer av NS-åtgärder: bevarande NS-åtgärder eller återställande NS-åtgärder. Det förstnämnda är åtgärder som sker tillräckligt återkommande för att de bevarandevärden som finns inom området inte blir lidande av brist på åtgärder. Ett typexempel är hagmarker med gamla ekar där marken inte längre brukas inom jordbruket och det pågår en inväxning av sly, som behöver röjas bort. Om NS-åtgärder utförs innan slyväxten blivit så hög och tät att markfloran och ekarna påverkas negativt är det en bevarande NS-åtgärd. Om utvecklingen däremot gått så långt att ekarnas vitalitet börjar avta och markfloran liknar den i en tät skog är det en återställande NS-åtgärd.

Vilka NS-åtgärder utförs?

Enligt de som intervjuats består de flesta NS-åtgärder av två saker: att ta bort underväxande gran som riskerar att kväva ljuskrävande träd och markflora samt att skapa död ved för att gynna de många arter som är beroende av död ved i landskapet. Vanligt är dessutom att dessa två åtgärder utförs samtidigt. Det förekommer också riktade åtgärder mot enskilda arter som har mer eller mindre specifika krav. Det i särklass mest omfattande exemplet är åtgärder för att gynna vitryggig hackspett.

På frågan om vilka NS-åtgärder som inte utförs nämndes tre typer av åtgärder: naturvårdsbränning, väldigt begränsade åtgärder (exempelvis avverkning av endast ett fåtal träd) och de bevarande NS-åtgärder som beskrivits ovan. På denna fråga reflekterade flera av de intervjuade över att de bygger upp erfarenheter och expertis kring vissa åtgärder och blir specialiserade på dessa, vilket gör att de därmed riskerar att ”missa” andra åtgärder.

Hur genomförs NS-åtgärder?

På frågan om hur NS-åtgärder utförs var svaret att processen i princip är likadan som för konventionella åtgärder i skogsbruket. En tjänsteman utrustad med kartunderlag genomför en planering i fält och gör markeringar både i naturen och i det digitala underlaget. Denna information lämnas sedan vidare till den som ska utföra åtgärderna. Skillnaden mot konventionella åtgärder är detaljeringsgraden i planering och hur planeringen kommuniceras. Både tjänstemän och utförare ansåg att en av de största utmaningarna var att ha en väl avvägd detaljeringsgrad i planeringen. En allt för hög detaljeringsgrad kräver väldigt mycket tid från den planerande tjänstemannen samtidigt som det är tveksamt vilken nytta den ger utföraren. En allt för låg detaljeringsgrad lägger ett stort ansvar på utföraren och ökar komplexiteten i dennes arbete. Mycket av svårigheterna i informationsöverföringen mellan beställare och utförare ansågs bero på att systemen som används är utformade för åtgärder i produktionsskogar; åtgärder där mängden hänsyn och speciella åtgärder är betydligt mindre. Konsekvensen blir att systemen används till något som de delvis inte är anpassade för, vilket gör hanteringen komplicerad. Ett sätt att överbrygga detta är att beställare och utförare träffas i fält, något som de intervjuande underströk var avgörande för framgångsrikt arbete med NS-åtgärder.

Enligt de intervjuade tillämpas tre olika avverkningssystem i NS-åtgärder: helt mekaniserat med skördare och skotare, med en kombination av mekaniserat och motormanuellt arbete eller rent motormanuella åtgärder (röjsåg och eller motorsåg). Valet av avverkningssystem styrs av åtgärdens karaktär men det fanns också skillnader mellan geografi och beställare. I södra Sverige var motormanuellt arbete mer vanligt förekommande än längre norrut och tjänstemän inom Skogsstyrelsen utmärkte sig genom att föredra åtgärder där endast motormanuellt arbete ingick. Detta var oftast bevarande NS-åtgärder. I de fall skördare och skotare användes föredrogs slutavverkningsskördare som kan hantera de stora träd som ibland avverkas, men i och med att det lämnas ett kvarstående bestånd föredrogs mellanstora gallringsskotare

Vem utför NS-åtgärder?

Alla de intervjuade ansåg att arbete med NS-åtgärder kräver viss specialkunskap men det fanns stora skillnader i hur man såg på behovet av specialisering för att kunna genomföra arbetet. Inom vissa organisationer fanns tydligt specialiserade utförare för NS-åtgärder och inom andra fördelades arbetet mellan, i princip, alla. Fördelen med specialiserade utförare är att det kräver mindre insatser från planerande tjänstemän och kvaliteten blir hög men nackdelen är att det leder till mer maskinförflyttningar (eftersom NS-åtgärder ofta utförs i samband med konventionella åtgärder på närliggande områden) och mindre flexibilitet samt riskerar innebära högre kostnader. De två principerna, ett fåtal specialister eller många generalister, tillämpades ungefär i lika stor utsträckning men nästan ingen var helt nöjd med det upplägg de valt.

När utförs NS-åtgärder?

De intervjuade nämnde många parametrar som påverkade när NS-åtgärder kan utföras. Alla intervjuade var eniga om att körskador inte får förekomma, vilket gör höst och vår till känsliga perioder eftersom nederbörd och markfukt ökar risken för körskador. Utöver detta står i certifieringskriterierna att hänsyn ska tas till fåglarnas häckning, vilket begränsar möjligheterna till åtgärder mars–juni. Och under sommarens semesterperioder är kapaciteten begränsad. Under vintern med snötäckt mark kan åtgärder utföras men flera av de intervjuade betraktade samtidigt snön som problematisk, då den gör det svårare att läsa av förhållanden i naturen. Följaktligen är det bästa tidsfönstret för mekaniserade NS-åtgärder sensommaren efter semestrarna, men innan höstregnen börjar.