Skogsbilvägar med inblandning av aska

Av den forskning som gjorts hittills på mindre vägar med askinblandning kan man dra slutsatsen att miljöeffekter över tid verkar vara ringa. Det är dock svårt att dra generella slutsatser då många faktorer påverkar resultatet, till exempel vilken aska som används, hur och med vilket material den blandas, hur den kompakteras och härdas samt den underliggande markens egenskaper. Man bör också ha i åtanke att den längsta uppföljningen som gjorts i fält är den tioåriga studie som presenteras i denna rapport. Det är fortfarande oklart vad som händer på längre sikt och mer forskning behövs inom detta område, då skogsbilvägar i Sverige vanligtvis inte tas bort, utan finns kvar i landskapet under mycket lång tid.

Sörkrångevägen stabiliserades med flygaska (bioaska) vid en restaurering 2009 och har provtagits i olika omgångar under ett decennium. Syftet med den tioåriga långtidsuppföljningen var att undersöka eventuella miljöeffekter över tid genom kemisk analys av prover tagna från vägkroppen. Resultaten visade att utlakningen följer samma trender som tidigare uppföljningar med en fortsatt utlakning av lättlösliga salter som natrium, kalium och klorid, speciellt i översta lagret. Resultaten från laktesterna uppvisade mindre än ringa risk enligt Naturvårdsverkets kriterier för återanvändning av avfall i anläggningsarbeten. Arsenik låg dock över gränsvärdet, men enbart för proverna på referenssträckan som upprustats med vanligt bergkross, utan askinblandning.

I dagsläget är arbetsmiljön en av de större utmaningarna vid en mer omfattande byggnation av askförstärkta skogsbilvägar i Sverige. Kraftig damning uppstår vid blandandet av aska och bergkross och den basiska och reaktiva askan är skadlig att andas in. Detta gäller framför allt då blandningen görs direkt i krossverket eller med blandningsskopa, vilket ur ett rent byggtekniskt perspektiv ger ett bra resultat.