Täck flisen med rätt material vid lagring

Inledning

Förbrukningen av skogsbränslen är säsongsberoende och den samvarierar i stor utsträckning med utomhustemperaturen. Detta leder för det första till att mängden flis som behövs under sommaren är förhållandevis liten jämfört med behovet under vintern, och för det andra innebär samvariationen med temperaturen att värmeverk och kraftvärmeverk rentav kan dubbla sin flisförbrukning på bara några dagar. För att klara dessa snabba variationer är det nödvändigt att ha ett lager av färdigt bränsle, det vill säga flis.

Storskalig lagring av flis är något som leverantörerna av bränsleflis helst undviker, eftersom det är välkänt att substansförluster som är orsakade av biologisk och kemisk nerbrytning av materialet kan vara betydande under lagring. Dessa processer bidrar dessutom till en temperaturökning i stackarna vilket i värsta fall kan leda till bränder. Därför sker flisning av skogsbränslen främst under vintern och beroende på kundernas behov, ”just in time”. Detta leder till en stor variation i arbetsmängd för de entreprenörer och åkare som arbetar med flisning och transport, vilket naturligtvis påverkar priserna för arbetet och företagens lönsamhet.

Tidigare studier och erfarenheter visar att det finns lösningar för att minska substansförlusterna vid lagring av flis. Lagring i väl ventilerade flislador (där flisen är skyddad för regn samtidigt som kondensen ventileras bort) ger lägre substansförluster. Däremot är studieresultat av täckning där fukten inte ventileras bort inte så lovande. För storskalig lagring är det inte ett realistiskt alternativ med lagring under tak/ i en flislada på grund av den lagringsyta som krävs. Därför måste materialet i stället lagras i stackar utomhus. 

SLU och Skogforsk har gemensamt lagt ut flera lagringsförsök för att utvärdera förbättrade metoder för lagring. Täckmaterialets effekt på fukthalt, substansförluster och stacktemperatur samt på lagringsekonomin har studerats vid lagring av bränslevedsflis på terminal.

Studieupplägg

En 100 meter lång och 6,5 m hög stack med förhållandevis torr bränslevedsflis delades i hälften, och därefter delades varje halva i sex sektioner. Av de sex sektionerna lämnades en otäckt och de övriga täcktes med något av de fem material som studerades. Försöket anlades i mitten av juni och flisen i halva stacken lagrades i tre månader innan revision och flisen i den andra halvan lagrades i sex månader.

De studerade täckmaterialen var:

• 3,2 m bred täckpapp för grot som lades omlott för att täcka sektionen. Pappen är vattentät och benämns fortsättningsvis täckpapp.
• Presenning. Vävd vattentät polyetenpressning med en vikt på 250 gram per kvadratmeter.
• WR55, en vattenavisande värmebehandlad polypropylenduk med en vikt på 55 gram per kvadratmeter. Duken släpper ut vattenånga men bör förhindra att stacken återfuktas av regn.
• WR70 en vattenavisande ytbehandlad vävd polypropylenduk med en vikt på 70 gram per kvadratmeter. Duken släpper ut vattenånga men bör förhindra att stacken återfuktas av regn.
• WR200, en vattenavisande propylenduk med en vikt på 200 gram per kvadratmeter. Duken släpper ut vattenånga men bör förhindra att stacken återfuktas av regn.

Som referens användes en sektion som lämnades otäckt.

Resultat

Resultaten visar att alla de studerade täckningsmaterialen påverkat fukthaltsutvecklingen i flisen på ett positivt sätt (Figur 1). Fukthalten i den icke täckta kontrollen har ökat under lagringsperioden, medan fukthalten i de sektioner som täckts med täta material inte förändrats. För den flis som täcktes med fiberdukarna har fukthalten minskat där den tyngsta duken användes, medan inga säkerställda förändringar kan noteras för de två lättare dukarna även om det finns en tydlig tendens att fukthalten under dessa har ökat efter 6 månader.

Figur 1. Fukthalten i stacken vid etablering av försöket i juni samt vid revisionerna i september och december. OBS - skalan på y-axeln startar inte på noll.

Torrsubstansförlusterna följde fukthalterna väl och efter sex månaders lagring hade 6,7 procent av torrmassan förlorats i den otäckta kontrollen, medan 4,7 procent förlorats under de täta materialen (papp och presenning) samt de två lättare syntetdukarna. Under den tunga syntetduken hade endast 2,5 procent av torrmassan förlorats. De låga substansförlusterna, liksom det faktum att stacktemperaturerna oavsett behandling var lägre än 27˚ C, visar att den biologiska aktiviteten i den lagrade bränslevedsflisen var låg.

Detta innebär att det användbara bränslevärdet och därmed det ekonomiska värdet av den lagrade flisen minskade under lagringsperioden, men också att storleksordningen på energiförlusten varierade med täckmaterial (Figur 2). Kontrollen tappade 9,8 procent av sitt ursprungsvärde, medan flisen under de täta materialen samt de två lättare syntetdukarna tappade 5,6 procent av värdet och flisen under den tunga syntetduken tappade 1,4 procent. Värdeförlusten under den tunga syntetduken var bara 1/8 av förlusten i den otäckta stacken. Men för att täckning ska vara lönsamt får inte kostnaden för täckmaterialet och arbetet med att täcka stacken, samt att ta bort täckmaterialet då flisen ska levereras till kund, vara högre än den minskade värdeförlusten.

Figur 2. Förändringen i tillgänglig energi per kilo torrsubstans flis som lades i stacken då studien påbörjades i juni. OBS – Skalan på y-axeln startar inte på 0.

Givet samma kostnad för täckningsmaterialet som i vår barkstudie (150 kr per löpmeter), att två personer och en hjullastare täcker 40 meter stack per timme (50 kr per löpmeter), samt att varje löpmeter stack ursprungligen innehöll 9 TTV flis till ett värde av 8500 kr blir lagringsvinsten på grund av lägre substansförluster med WR200 cirka 530 kr per löpmeter. De andra materialen ger en lagringsvinst på 100–250 kr per löpmeter, vilket kan vara på marginalen när man tar hänsyn till kostnaden för avtäckningen av stacken. Det är svårt att avgöra hur stor kostnaden för avtäckning och att ta rätt på dukarna/pappen/presenningen blir då flisen ska levereras, samt om täckmaterialet underlättar eller försvårar borttagningen av eventuell snö på högarna. Medan täckpapp och de tunnare dukarna får anses vara engångsmaterial, så kan presenningarna och den tyngre duken återanvändas. I våra andra försök har vi sett att den tunga duken ofta går att återanvända ett par gånger om man är försiktig vid borttagandet.