Digital kartläggning av hänsynsområden kring våtmarker

I det praktiska skogsbruket används geodata vid avverkningsplanering, men det görs via manuell tolkning av en stor mängd dataskikt. Detta är tidsineffektivt och kräver en uppdaterad GIS-kompetens bland praktikerna gällande både hantering av mjukvara samt att skaffa sig tillgång till kartmaterial. Att upprätthålla en sådan kompetens är resurskrävande och kompetensen varierar mellan olika organisationer inom skogsbruket.

Automatisera processen för att skydda hänsynsområden

Denna studie undersökte möjligheten till en automatiserad process som kombinerar flera geodata, detta för att i slutändan föreslå hänsynsområden kring våtmarker som bör lämnas orörda under en avverkning. En automatiserad process kan skapa kartlager över stora områden ”med ett klick”, givet att man har tillgång till de kartlager som är indata i processen. Utmaningarna är att få så hög noggrannhet på karteringen som möjligt samt att få den generell, alltså att den kan appliceras överallt. Att skapa en generellt fungerande automatiserad karteringsprocess är ett stort jobb som kräver stor mängd data från olika geografiska regioner. Denna studie hade ambitionen att undersöka om det är möjligt att kartera hänsynsområden kring våtmarker med en automatiserad process med högre noggrannhet än befintliga våtmarkskarteringar i två olika geografiska regioner.

Överrepresentation av negativ miljöpåverkan

Just kantzoner kring våtmarker är överrepresenterade i statistiken över negativ miljöpåverkan av skogsbruk. I studien fältbesöktes 19 våtmarker och deras omkringliggande skog. Hänsynsområdet kring våtmarkerna märktes ut med GPS enligt målbilderna för god naturhänsyn. Målet var sedan att använda geodata och kartverktyg i en automatiserad process för att kartera hänsynsområdena kring våtmarkerna. Inledningsvis avgränsades öppna våtmarker med hjälp av laserdata och kartlager som baseras på visuell tolkning av flygbilder. För att sedan avgränsa den blöta skogen kring våtmarkerna skapades kostnadsraster av laserdata vilka användes för att hitta det slutgiltiga hänsynsområdet.

Resultat och slutsatser

Avgränsningen av de öppna våtmarkerna hade en noggrannhet på 97 procent vilket var bättre än existerande kartskikt (75 %) och metoden avgränsade närliggande blöt skog med 80 procent noggrannhet jämfört med 40 procent noggrannhet i befintliga kartskikt. Noggrannheten förbättrades om man inkluderade en plasticitet i den automatiserade processen, det vill säga att man lät kostnadsrastren variera beroende på våtmarkens karaktär. Detta innebär att om man vill öka karteringsnoggrannheten bör man först ”skanna av” våtmarken för att bestämma dess trädskikt, lutning och modellerade markfuktighet och vattenflöde, och sedan tillämpa en karteringsmetod som passar för just den våtmarken.