Inventering av törskateangripna gallringsbestånd efter gallring

På uppdrag av SCA, Sveaskog, Holmen Skog och Norra Skogsägarna driver Skogforsk det 10-åriga projektet Demoförsök Törskate. Totalt rör det sig om sju törskateangripna gallringsbestånd och åtta röjningsbestånd från Jämtland i söder till Tornedalen i norr som är hårt angripna av törskate. Projektet huvudsakliga syfte är att undersöka hur man på bästa sätt ska sköta dessa bestånd för att minimerade framtida produktionsförluster. I projektet jämförs effekterna av dels en noggrant utförd saneringsgallring, med målet att gallra bort samtliga skadade stammar, och dels en mer normal gallring enligt instruktion med ett jämt trädförband. I saneringsgallringen sparas även huvudstammar av gran och löv före tall och där så var möjligt lämnades ett visst överskott av huvudstammar. Som en tredje behandling lämnas två block utan åtgärd, det vill säga utan någon gallring alls.

Under 2020 och 2021 inventerades de sju gallringsbestånden både före och efter genomförd gallring. Beståndssammansättningen i form av friska tall, gran och lövhuvudstammar samt törskateangripna tallhuvudstammar jämfördes sedan mellan de två inventeringstillfällena.

Figur 1. Illustration över ingående block och behandlingar i demoförsökens gallringar. Inom varje block ingår sex st 100 m² stora cirkelprovytor som under projektets gång kommer att avläsas vid sex olika tillfällen.

Hur väl lyckades gallringarna få bort skadade tallhuvudstammar?

Efter gallring minskade antalet törskateangripna tallhuvudstammar både i ”gallra enligt instruktion” och i ”saneringsblocken” (Fig 2). Minskningen var som väntat störst i saneringsblockens cirkelprovytor, där skadade tallstammar snitslats ut av personal från de medverkande skogsföretagen innan gallringen. På de flesta objekten minskade andelen angripna tallhuvudstammar med 70–80 procent i ”saneringsblocken”. Svårigheter att ibland kunna identifiera törskateangripna tallar påvisas dock i ett av Holmens bestånd (Sämskälen) där skadefrekvensen inte minskade med mer än drygt 30 procent efter saneringsgallringen. Kambieskadorna i detta bestånd är i ett stadium som är mycket svåra att upptäcka, med intakt bark och liten kådbildning, vilket medförde att många skador missades.

Även i blocken ”gallra enligt instruktion” minskar antalet skadade tallar i cirkelprovytorna efter gallringen, men skillnaderna var mindre än i ”saneringsblocken”. Störst var minskningen i Sveaskogs två bestånd: Ollimavägen och Fräkenmyrberget där skadorna minskade med runt 40 procent. Detta kan förklaras av att Sveaskog, till skillnad från övriga bolag, mer tydligt gått in för att ta bort angripna tallar, medan övriga bolag mer strikt försökt hålla förbanden. Sammantaget visar dock skillnaden i kvarvarande skadefrekvenser mellan ”saneringsblocken” och ”gallra enligt instruktion” blocken att specialistkunskap och noggrann uppmärkning av skadade stammar innan gallring är en förutsättning för att möjliggöra en effektiv sanering av beståndet. Trots en noggrann inventering och uppmärkning är det nästintill omöjligt att få bort samtliga skadade stammar i bestånden.

Figur 2. Skillnader i skadefrekvenser i cirkelprovytorna före och efter gallring. Det vänstra stapeldiagrammet visar skillnaderna före och efter gallring i saneringsblocken medan det högra stapeldiagrammet visar skillnaderna före och efter gallring i ”gallra enligt instruktion” blocken.

Beståndssammansättning efter gallring

Vid de två inventeringarna registrerades utöver antalet huvudstammar av tall, även antalet huvudstammar av gran och löv i försöksblockens cirkelprovytor. Som tallhuvudstam räknades samtliga tallstammar som låg inom ± 30 procent av medelhöjden för tall i den aktuella cirkelprovytan. Samma höjdkriterier gällde också för gran och löv, men för dessa arter räknades inga skadade stammar in som huvudstammar.

Antalet huvudstammar i blocken ”saneringsgallring” och ”gallra enligt instruktion” varierade mycket mellan de olika bestånden. Högst antal huvudstammar före gallring hade Holmens två objekt, Sämskälen och Bjärkliden med över 1600 stammar/ha. Före gallring var samtliga gallringsbestånden förutom Sveaskogs objekt Ollimavägen talldominerande. Efter gallring minskade andelen tallhuvudstammar kraftigt i samtliga bestånd och andelen gran och lövhuvudstammar i bestånden ökade (Fig 3).

I Sveaskogs och Norra Skogs bestånd minskade det totala antalet kvarvarande huvudstammar efter gallring till runt 800 stammar/ha inklusive kvarvarande törskateangripna tallar. Dessa siffror ligger en bit under företagens mål för de aktuella boniteterna i bestånden.

Det finns alltså en uppenbar risk att antalet kvarvarande huvudstammar efter gallring kan bli för lågt i hårt törskateangripna bestånd. Det är därför viktigt att beakta utgångsläget (antalet huvudstammar innan gallring) när eventuella saneringsgallringar planeras i denna typ av bestånd.

Slutsatser från delresultatet

Sammantaget visar delresultaten från de första två inventeringarna i demoförsökens gallringsobjekt att det oftast är möjligt att gallra bort merparten av de skadade tallstammarna om en noggrann inventering och uppmärkning först utförs. Detta arbete är dock tidsödande och i vissa fall svårt att lyckas med, trots specialistkunskaper och lång erfarenhet. Det finns också en risk att antalet kvarvarande huvudstammar efter gallringen blir för lågt, vilket har en negativ påverkan på den framtida produktionen i beståndet.

Nästa steg i projektet är att följa effekten av de olika gallringarna på skadeförlopp och beståndsutveckling med nya inventeringar efter 3, 6 och 10 år.

Figur 3. Kvarvarande huvudstammar före och efter gallring i A; ”Saneringsblocken” och B; ”Gallra enligt instruktion”-blocken.