Omloppstider och ekosystemtjänster

Detta är ett utdrag ur antologin  SKOGENS VÄRDEN – forskares reflektioner utgiven av Mittuniversitetet. Reflektionen är skriven av Johan Sonesson, processansvarig för "Skogens samhällsnyttor" och seniorforskare på Skogforsk.

Begreppet omloppstid avser tiden mellan föryngring och skörd av det mogna beståndet i skötsel av enskiktade och likåldriga skogar. Sedan länge har hög virkesproduktion och god ekonomi varit styrande för valet av omloppstid men efter storskaliga skadehändelser som stormen Gudrun och barkborreutbrott så har även skaderisker blivit en viktig styrande faktor. Samtidigt så ökar kunskapen om omloppstidens betydelse för andra värden som biologisk mångfald, rekreationsvärden och kolbalans. Frågan om omloppstider har därmed fått nya dimensioner och anpassning av omloppstiden kan vara en möjlighet för att tillgodose såväl enskilda skogsägares olika mål som viktiga samhällsmål.

Det vanligaste sättet idag att avveckla det gamla beståndet och föryngra skogen är med kalavverkning och plantering, även föryngring under fröträd är en vanlig metod. Även vissa hyggesfria föryngringsmetoder som överhållen skärm eller luckhuggning har en omloppstid mellan föryngring och avverkning av det gamla beståndet. Produktionsmålet i skogsvårdslagen är formulerat som att skogen ska ge en uthålligt god avkastning och valet av omloppstid är centralt för att uppnå detta. För att uppnå en så hög tillväxt som möjligt uthålligt över tid, så ska man avverka när medeltillväxten kulminerar. Det gör den normalt mellan 50 och 120 år, tidigare på bördiga marker och senare på svagare och även trädslaget har betydelse.

Omloppstiderna i Sverige har blivit kortare, enligt riksskogstaxeringen har de sjunkit från ca 120 år i genomsnitt till ca 100 år mellan 2004 och 2017. Trenden är generell i hela landet. Orsakerna kan vara flera. En orsak är att en allt större del av de skogar vi avverkar är planterade bestånd som genom god föryngring och skogsvård växt snabbt och till höga virkesförråd. En annan trolig orsak är att man börjat väga in risker med att låta skogen stå och bli äldre och högre, man avverkar helt enkelt i förtid för att minska risken för vindskador, barkborrar och rotröta m.m. För industriföretag som planerar för ett jämnt virkesflöde över tid till sin industri så kan avverkningsåldern variera mellan olika tidsperioder beroende på hur skogsinnehavets åldersfördelning ser ut.

Att förlänga omloppstiderna är oftast gynnsamt för den biologiska mångfalden. När skogen blir äldre börjar de processer som skapar mer strukturerade bestånd att sätta in. Trädbeståndet har genom konkurrens börjat skiktas, underväxt med småträd och buskar etablerar sig, markvegetationen diversifieras, enskilda eller grupper av träd dör av olika orsaker och skapar luckor och död ved. Allt detta gör att bestånden erbjuder ett bredare spektrum av habitat för olika arter.

Omloppstiden påverkar också skogens kolbalans och därmed den potentiella nyttan skogen kan göra för att motverka klimatförändringar. Med längre omloppstider kommer mer kol att lagras i bestånden på landskapsnivå. Med en måttlig förlängning på 10-20 år så påverkas medelproduktionen av virke inte speciellt mycket. Man får grövre träd som kan ge större andel sågtimmer som kan öka intäkter och kollagring i långlivade produkter som t.ex. byggnader.

Studier av människors preferenser för olika skogstyper för rekreation är tydliga, majoriteten av befolkningen gillar skötta skogar som befinner sig i senare delen av omloppstiden. Det är där man väljer att plocka bär, svamp eller gå på skogspromenad. Ju längre omloppstider vi tillämpar desto större andel av skogarna i ett landskap kommer att vara i det stadium då människor uppskattar dem. Förlängning av omloppstiden är en vanlig åtgärd i kommunägda skogar där upplevelsevärden för människor är ett viktigt mål.

Även för renskötseln så är långa omloppstider gynnsamt, en större del av landskapet kommer att utgöras av äldre skog som ger bra förutsättningar för mark- och trädlavar och lösare snö som gör det lättare för renarna att gräva sig ner till marklavarna. Redan idag så är förlängning av omloppstiden i enskilda bestånd en vanlig hänsynsåtgärd som resultat av samråd mellan skogsbruk och renskötsel.

Betesresurser för klövvilt kan påverkas på olika sätt av omloppstidens längd. Förlängning innebär ofta mer bärris i den äldre skogen. Bärriset, framför allt blåbär och lingon, utgör nyckelarter för många viltarter, inte bara klövvilt utan allt från järpe till björn. Samtidigt ger hyggen och ungskogar viktiga betesresurser för klövvilt som gräs, örter samt unga träd av löv och tall, och kortare omloppstider skulle ge mer av dessa foderslag. Klövviltet behöver både bärris, gräs, örter, lövträd och ungtallar eftersom de utnyttjar olika foderväxter under olika tider på året. Med argumenten ovan i åtanke kan det tyckas att det skulle vara självklart att förlänga omloppstiderna något för att gynna alla dessa ekosystemtjänster.

Samtidigt finns det givetvis nackdelar med att förlänga omloppstider. De viktigaste är kopplade till olika typer av risker för skogsskador. Risken för vindfällning ökar med trädens höjd, rotrötan sprids i redan angripna bestånd och barkborrarna angriper äldre granar. Det är några av de viktigaste argumenten för tidig avverkning. Dessa argument har blivit alltmer relevanta i tider av klimatförändringar. Ett sätt att anpassa skogsskötseln till ett klimat som ständigt ändras är att satsa på snabbväxande trädslag eller skötselprogram som ger korta omloppstider. Med korta omloppstider har man större möjligheter att oftare byta trädslag eller till ett genetiskt material som är mer anpassat till det nya klimatet.

Med tanke på de nyttor som förlängda omloppstider kan ge, borde vi ändock kunna använda längre omloppstider i enskilda bestånd som en åtgärd för att uppnå specifika mål med olika ekosystemtjänster. Detta skulle underlättas om vi hade bättre möjligheter att bedöma vilka bestånd som har mindre risk för skador vid förlängd omloppstid och vilka bestånd som skulle bidra med störst nytta för de värden vi vill gynna. Som jag ser det skulle en väl avvägd omloppstid i varje enskilt bestånd, utan schabloner, kunna bidra med såväl lägre risker som ökad mångfald av nyttor från skogen