Ska skogen sparas eller huggas ner för klimatet?

Detta är ett utdrag ur antologin  SKOGENS VÄRDEN – forskares reflektioner utgiven av Mittuniversitetet. Reflektionen är skriven av Rolf Björheden, konsult och fd seniorforskare på Skogforsk.

Till och med forskarna argumenterar olika. Svaret är att båda har rätt. Men de har definierat problemet på olika sätt. Frågan om hur skogen ”bäst” kan bidra i klimatarbetet är inte heller en vetenskaplig fråga. Forskningen ger svar på vilka konsekvenserna blir av olika vägval. Men vad som är det ”bästa” alternativet, det avgörs av oss alla. Hur tänker du?

Skogens betydelse för klimatet beror på fotosyntesen – de gröna växternas underbara förmåga att utnyttja solenergi för sin tillväxt. Under fotosyntesen omvandlas luftens koldioxid och markens vatten till socker och syre. En del av sockret använder växterna till sina livsprocesser. En annan del omvandlas till biomassa. Trädens biomassa utgörs till hälften av kol: ett kilo torrt virke innehåller ungefär ett halvt kilo rent kol. Det representerar ungefär 1,9 kilo koldioxid, eftersom koldioxiden också innehåller syre. Ett enda träd, som du når runt med armarna, kan innehålla mer än ett ton kol. Det är fyra-fem ton koldioxid som plockats bort från luften. Samma mängd som vi släpper ut på ett år per person i Sverige.

När träden växer minskar de halten av koldioxid i atmosfären. Ju större förråd av biomassa som byggs upp, desto större är minskningen. Eftersom träd är långlivade stora växter kan en skog med tiden bygga upp ett mycket stort förråd av biomassa. Därför har skogens möjligheter att bidra till att sänka halterna av koldioxid debatterats flitigt. Men debatten är inte enkel att följa. Det finns, som sagt, två huvudsakliga sätt att tänka.

Det ena är inriktat på att öka lagret av kol i skogen genom att minska avverkningen. Strävan ska vara att snabbt bygga ett så stort virkesförråd som möjligt, för att på det sättet avlasta koldioxid från atmosfären.

Den andra ståndpunkten bygger på att uthålligt kunna fånga in så stor mängd koldioxid som möjligt, genom hög tillväxt. Skogen avverkas då vid den ålder som ger högst medeltillväxt. Den nya skog som anläggs inriktas på fortsatt hög virkesproduktion. Det kan man få genom att plantera snabbt efter skörd, använda bästa möjliga plantmaterial, bäst växande trädslag och kanske till och med gödsling.

Den första strategin, att minska skogsavverkning, ger snabb effekt. På relativt kort tid kan träden fånga in stora mängder koldioxid. Lagret av kol ökar i skogen. Men i takt med att skogarna blir äldre minskar tillväxten och den årliga inbindningen. Träd som dör bryts åter ner till koldioxid och vatten. Till slut blir det balans mellan döende träd och nya som växer upp i deras ställe. Mängden koldioxid i luften minskar inte längre.

Ett problem med den strategin är att vi människor ökar utnyttjandet av fossilt kol när vi inte längre har så mycket virke att använda. Vi hämtar material och bränsle från kalksten, stenkol, petroleum och naturgas. Mängden kol i omlopp ökar.

Att i stället satsa på så hög tillväxt som möjligt, kombinerat med omfattande skörd av biomassa, ger inte samma snabba lageruppbyggnad. Lagret av kol är lägre i en skog skött på detta sätt. En del av den avverkade skogen lagras i till exempel hus, men en del hamnar också ganska snabbt i atmosfären igen, när skogsprodukter eldas upp som bränsle. En stor volym biomassa kan å andra sidan användas för att ersätta fossila produkter. Med det synsättet kan mer varor och energi produceras av kol som redan finns i biosfären. Och så länge tillväxten är minst lika hög som avverkningen ökas inte mängden kol som är i omlopp.

Genom att använda skogen hamnar alltså en del av skogens kol snabbt i luften igen. Men i det långa loppet vinner man på en minskad användning av fossilt kol. De olika synsätten handlar alltså till stor del om olika tidsperspektiv: om att snabbt fånga upp kol under ett antal årtionden – eller att begränsa mängden kol i omlopp på längre sikt.

Vilken effekt har då den svenska skogen på kolbalansen och klimatet? Sverige har bara 0,6 procent av världens skogar, men mycket skog i förhållande till folkmängden, totalt 28 miljoner hektar.

Sveriges utsläpp av växthusgas motsvarar 45–50 miljoner ton koldioxid/år. (De utsläpp som orsakas av svensk konsumtion i andra länder är ungefär lika stort). Lagret av kol i träden och skogsmarken, är mycket stort. Det motsvarar mer än 200 års svenska utsläpp på nuvarande nivå. Under de senaste hundra åren har volymen stående skog fördubblats, vilket motsvarar mer än 40 års utsläpp på dagens nivå.

Ett års tillväxt i svensk skog binder 180 miljoner ton koldioxid, alltså dubbelt så mycket som de totala utsläppen i Sverige och från svensk konsumtion utomlands. Det mesta av tillväxten avverkas, motsvarande cirka 145 miljoner ton koldioxid. Det ger en del snabba utsläpp, men totalt beräknas skogsråvaran minska utsläppen av fossil koldioxid med motsvarande 70–75 miljoner ton per år. Skogsbrukets klimatnytta blir, när man räknat bort egna utsläpp, 100–110 miljoner ton koldioxid per år. Det kompenserar med råge för landets utsläpp. Nyttan kan ökas genom högre tillväxt eller genom att mer av de avverkade träden, som toppar och grenar, tas tillvara på marker där det är lämpligt.

Ett generellt problem är att klimatet och skogen ofta diskuteras som ett isolerat fenomen. I verkligheten är målen för skogsbruk flera, och de måste klaras av samtidigt. Skogen ska inte bara kompensera för utsläppen av fossilt kol och heller inte enbart producera råvaror. Skogen är livsmiljö för ett stort antal arter. Den är av betydelse för luft- och vattenkvalitet och ger möjlighet till ett rikt och varierat friluftsliv. Detta ska också påverka hur skogen sköts. I ett land med så rik tillgång på skog som Sverige borde alla dessa mål kunna avvägas mot varandra.

Vetenskapen kan hjälpa oss med kunskapsunderlag för olika vägval. Men hur vi utnyttjar skogen ”bäst” för klimat, välstånd och andra nyttor, det avgörs av oss medborgare i en social dialog som i hög grad påverkas av tidsandan.