Skogsbruk utan markstörningar – går det?

Detta är ett utdrag ur antologin Skogens värden – forskares reflektioner utgiven av Mitthögskolan. Reflektionen är skriven av Linnea Hansson, forskare på Skogforsk.

Skogsmarken och körskador

Den svenska skogsmarken är i grunden kompakt eftersom den skapats och packats av inlandsisen. Morän är en blandning av alla olika markpartikelstorlekar (lera, mo, sand, grus, sten och block) och ofta finns ett genomgående stenskelett som ger marken en hög bärighet. Det översta markskiktet (cirka 10 cm) där majoriteten av trädrötterna finns, har dock en hög porositet eftersom den har luckrats upp av biologisk aktivitet (rötter, mykorrhiza och markdjur) och tjäle sedan inlandsisen smälte. Här finns också mycket organiskt material med låg densitet i form av förmultnande växtdelar och humus. Detta skikt kan lätt tryckas ihop – marken kompakteras – och får då en lägre porositet med smalare och kortare porer. Konsekvenserna blir att det tar längre tid för vattnet att rinna igenom marken (perkolera) efter regn och att luften i marken får mindre plats, vilket försvårar gasutbytet. De luftfyllda porerna är viktiga för rotandningen där koldioxid ska transporteras bort och nytt syre komma in. Om marken blir för kompakt (luftfylld porositet under 10 %) kan det påverka växterna negativt. Låg syrehalt kan också bidra till ökad metylering av kvicksilver och om det sker i körspår där vattnet kan rinna direkt till vattendrag kan det bidra till ökad kvicksilverhalt i fisk. Är marken riktigt hård kan vissa rötter ha svårt att tränga igenom och där är gran känsligare än tall. På vissa porösa marker kan en kompaktering vara positivt då det kan göra att växterna får bättre tillgång till vatten.

Förutom att marken kompakteras då man kör över den kan det bildas körspår. Dessa upplevs som fula och om de är omfattande kan de hindra framkomligheten för friluftslivet. De är också negativa för rennäringen (tillgången på marklav blir sämre) och bärplockningen. Körspår vars vatten rinner ut i vattendrag kan påverka dessa negativt genom att föra med sig markpartiklar (erosion – slammet stör till exempel flodpärlmussla). Att undvika körspår nära vattendrag är därför av stor vikt och flera bra metoder finns både före och under avverkning. Två av de viktigaste delarna i arbetet med att förhindra körskador är noggrann planering och bra kommunikation mellan den som planerar avverkningen och de som utför den. Vilken årstid ska trakten avverkas? Var ska körning undvikas helt? Var ska avlägg och basstråk vara? Var behöver tillfälliga broar byggas eller markskonare/stockmattor läggas? Var behöver körvägarna förstärkas med grot? Vilka maskiner ska användas?

För att planeringen ska bli så bra som möjligt är det viktigt med god kännedom om avverkningsområdet så att metoderna kan anpassas till marktyp, hydrologi och lutning. I branta sluttningar ökar risken för markpackning och spårbildning. Genom att minska maskinens marktryck kan omfattningen av markpåverkan reduceras. Det kan göras genom bredare däck, minskat lufttryck samt genom att lägga till extra axlar eller hjul och/eller boggiband. På riktigt känsliga marker, som finkorniga sediment, är det bra om avverkningen utförs då marken är frusen eller riktigt torr.

För att få fram rationella körvägar där blöta partier och svag mark undviks kan olika typer av beslutsstöd och ruttplaneringsverktyg användas. Dessa bygger på geodata, som höjdmodeller och markfuktighetskartor. Med hjälp av dessa kan man till exempel föreslå var avläggen bör vara samt hitta effektiva körvägar dit. Om man har tillgång till vattenkartor som uppdateras efter vädret är möjligheterna ännu större att anpassa rutterna till aktuella förhållanden så att de största virkesvolymerna transporteras där marken har högst bärighet. Om skördarens maskindata loggas kan dess rullmotstånd användas för att skotarföraren ska veta var risken för körskador är hög – denna prediktering blir mycket högupplöst och känsliga partier kan förstärkas med mer grot (hyggesrester såsom grenar och topp) redan innan en körskada har uppstått.

Förutom att markskadorna kan minimeras innebär en god planering och bra kommunikation ofta ökad produktivitet, till exempel genom att terrängtransportavståndet och bränsleförbrukning minskas vilket även har positiva effekter för klimatet.

Markberedning

Markberedning är en annan markstörning som förekommer i skogsbruket men den är avsiktlig och görs för att skapa bra planteringspunkter (ökad marktemperatur och bättre fuktförhållanden) för plantorna, hindra snytbaggeangrepp och ta bort konkurrerande vegetation. En snabb, lyckad föryngring är av största vikt för att förkorta hyggesfasen och snabbt öka inbindningen av koldioxid. Optimalt vore dock att enbart störa marken i planteringspunkten, så kallad precisionsmarkberedning. Det pågår flera utvecklingsspår för att hitta skonsamma och mer precisa markberedningsmetoder, till exempel med momentan bildanalys och robotstyrning av precisionsaggregat. En utmaning är att veta var stenarna under markytan finns så att antalet misslyckade markberedningspunkter kan minimeras (och därmed den totala störda ytan). Det går också att planera markberedarens eller planteringsmaskinens körrutt så att blöta partier och annan känslig mark undviks helt och att vattendrag enbart korsars via tillfälliga broar och liknande. Dessa beslutsstöd bygger bland annat på geodata och kartor över hänsynsområden och liknar dem som används vid avverkning, där smarta, effektiva och skonsamma körsätt premieras.

Slutord

En väl genomförd avverkning och en efterföljande lyckad föryngring med skonsamma metoder påverkar visserligen marken, men utan djupare spår och enbart med kompaktering i körvägarna samt omrörning av marken i planteringspunkterna. Dessa små störningar av skogsmarken har inga större konsekvenser på ekosystemnivå, varken för skogen, fältvegetationen eller kringliggande vattendrag. De borde kunna betraktas som acceptabla för att få fram klimatsmarta produkter som i sin tur kan ersätta byggmaterial med större klimatpåverkan, som till exempel betong.