Mätmetoder för veddensitet – en jämförande studie

Idag läggs störst fokus på virkesvolymer i hanteringar av och i affärer med skogliga råvaror. I framtiden spås att större fokus kommer läggas på biomassa och fiberinnehåll än vedvolymen, för att effektivisera utnyttjandet av råvaran: rätt råvara till rätt industri och slutprodukt. Då blir veddensitet en viktig egenskap att känna till. Redan idag används veddensitet för biomassaberäkningar, till exempel för beräkningar av kolflöden och kolförråd.

Detaljerade mätningar av veddensitet kräver betydande resurser. En kostnadseffektiv och effektiv metod är därför önskvärd. Idag finns ett antal metoder för att mäta veddensiteten i enskilda träd, allt från metoder då trädet måste avverkas för att densiteten ska mätas (destruktiva metoder), via semi-destruktiva metoder då till exempel flis kan "skruvas/borras" ut från trädet, till nyligen rekommenderade icke-destruktiva metoder då densiteten mäts med hjälp av olika digitala verktyg.

I denna studie har två semi-destruktiva metoder, vattenförträngnings- och skruv/borrmetoden, jämförts med två icke-destruktiva metoder, pilodynmätning och mätningar med resistograf.

Resultaten visar att den enkla skruv/borr-metoden ofta var tillräckligt noggrann för att uppskatta en genomsnittlig veddensitet i bestånd av de studerade trädslagen: gran, tall, vårtbjörk och hybridasp. Precisionen var dock sämre än för vattenförträngningsmetoden, vilken i sin tur är mycket mer tidskrävande. Varken resistograf- eller pilodynmetoden rekommenderas då mätresultaten korrelerade dåligt med densiteteten på trädnivå. Variationen var också stor mellan bestånd och resultaten var trädslagsberoende. En mer omfattande studie om användning av resistograf bör dock göras för att bekräfta dess tillämplighet under svenska förhållanden.