Bättre naturhänsyn när fler högstubbar koncentreras till vissa hyggen

Modellart för vedlevande skalbaggar

Den större flatbaggen (Peltis grossa) är en vedlevande rödlistad skalbaggsart i hotkategorin nära hotad (Rödlistade arter i Sverige 2020).

Enligt rödlistan hotas arten av brist på förökningsplatser. Eftersom arten föredrar solexponerade stående döda träd gynnas den av att högstubbar skapas vid slutavverkning. Det är dock okänt hur tätt högstubbarna behöver stå för att ha positiv inverkan på denna och andra arter. Nuvarande certifieringsregler säger att minst tre högstubbar per hektar ska skapas vid slutavverkning.

Skalbaggen utnyttjar förmultnad, gärna stående solbelyst ved, för sin utveckling. Utvecklingstiden är flerårig och de första kläckhålen (se toppbilden) iakttogs i en studie på högstubbar ca 10 år efter avverkningstillfället. Genom att räkna antalet kläckhål, bedömdes förekomst, koloniseringar och utdöenden per högstubbe och skalbaggens populationstäthet per hygge. Studien utfördes i ett 10x10km stort skogslandskap strax utanför Grangärde, norr om Ludvika. Inventeringar utfördes år 2005 samt 2012. Totalt ingick 2978 högstubbar fördelade på 47 hyggen. 4004 kläckhål hittades under denna tidsperiod.

Tröskelvärde

Det fanns ett tröskelvärde för relationen mellan antalet kläckta skalbaggar och antalet högstubbar per hektar. Det visade sig att antalet kläckta skalbaggar per hektar ökade abrupt när antalet högstubbar var fem eller fler per hektar. Sådana tröskelvärden kan förklaras av förhållandet mellan kolonisationer och utdöenden av lokala populationer i ett landskap.

Figur 1. Totala antalet  kläckta individer av större flatbagge i relation till antalet skapade högstubbar per hektar.

Ställ fler högstubbar

Den observerade tröskeln innebär att den större flatbaggen gynnas av att ett givet antal skapade högstubbar samlas till vissa hyggen. Det beror på att ju fler hyggen med en densitet av högstubbar som överstiger tröskelvärdet, desto fler spridningsområden och därmed fler individer av skalbaggen.

Studien visar också hur viktigt det är att ha bra information både om arters förekomst och förekomst av deras livsmiljö för att förstå och främja artbevarande. En naturvårdsåtgärd för en art får bäst effekt om den görs i ett område där arten finns närvarande. Tröskelvärdet för en art indikerar vad som är tillräckligt för att bevara just den arten men bör inte ensamt utgöra underlag för att ändra instruktioner eftersom olika arter har olika tröskelvärden. När det gäller högstubbar av gran och dess potential som livsmiljö för den större flatbaggen, är det enbart stubbar som tidigare koloniserats av klibbtickan som ger den rätta brunrötade veden. Vilka dessa är beror mycket på slumpen och på vilka andra svamp- och insektsarter som koloniserar högstubben först (Nyttan av död ved).

Den här artikeln är en sammanfattning av en vetenskaplig artikel publicerad i Forest Ecology and Management: Density of dispersal sources affects to what extent restored habitat is used: A case study on a red-listed wood-dependent beetle

Studien utfördes i samarbete med Skogforsk och SLU och finansierades av Stiftelsen Skogssällskapet, Dnr 1112–90/154–10.