Enskilda vägnätets ägarstrukturer, servitut och rätt till väg

Projektet är uppdelat i fem olika delprojekt där den andra delen (nulägesbeskrivning) just har avslutats. I delprojekt 2 beskrivs de juridiska förutsättningarna kring ägarstrukturer, servitut och begreppet ”rätt till väg”. Delprojektet innehåller även en systemskiss för hur väg- och slitageersättningar skulle kunna hanteras automatiskt. Denna kunskapsartikel lägger tyngd vid det enskilda vägnätets ägarstrukturer, servitut och rätt till väg.

Sveriges vägnät omfattar totalt omkring 62 800 mil väg varav en fjärdedel består av allmänna vägar, vilka förvaltas av stat eller kommun, se Figur 1. Resterande vägar är enskilda vägar, vilka förvaltas enskilt av berörd eller berörda markägare, eller samfällt via avtal eller förrättning (Figur 1). Ungefär hälften av alla enskilda vägar är skogsbilvägar.

Figur 1. Sveriges vägnät. Det enskilda vägnätet är mer än dubbelt så långt som det statliga och kommunala vägnätet tillsammans. Källa NVDB, Trafikverket 2022.

Väghållarbegreppet

Väghållare är den organisation (statlig eller kommunal för det allmänna vägnätet) eller enskilda personer eller fastigheter, enskilt eller gemensamt för det enskilda vägnätet, som ansvarar för vägens byggande, drift och underhåll. Väghållaransvaret är omfattande och innebär att väghållaren ansvarar för att väganläggningen med tillhörande anordningar är i sådant skick att anläggningen, vid statlig och kommunal väghållning uppfyller lagstiftningens krav och vid enskild väghållning uppfyller normal standard samt att den inte kan medföra någon skada på person eller egendom.

Det finns inga juridiska regelverk som styr hur enskilda vägar skall vara konstruerade. Dock ställer Trafikverket krav på enskilda vägars utformning och skötsel, på de vägar som erhåller statligt driftsbidrag (Trafikverket 2022).

Enskilt ägande

En väg som i sin helhet ligger på en eller flera fastigheter som ägs av samma markägare ägs enskilt av den aktuella markägaren. Markägaren är väghållare och ansvarar självständigt för vägens förvaltning och har rätt att stänga av vägen för utomstående med bom, sten eller genom att gräva av vägen.

Då väg passerar över flera fastigheter, med olika markägare, ägs vid enskilt ägande varje del av vägen av den markägare på vars fastighet vägdelen ligger. Det förekommer också att markägare byggt och äger väg över annans fastighet (med dennes godkännande). Vägägarna ansvarar självständigt för vägdelarnas förvaltning och har rätt att, om det inte finns servitut eller annan överenskommelse, stänga av vägen för utomstående med bom, sten eller genom att gräva av vägen.

Samfällighetsförening

Vid de tillfällen då flera fastigheter har del i samma väg inrättas ofta en gemensamhetsanläggning, i vägsammanhang ofta benämnd vägsamfällighet. Detta sker genom en lantmäteriförrättning. Förvaltning av gemensamhetsanläggningar sker enligt lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL) där det finns två former av förvaltning: föreningsförvaltning (samfällighetsförening) och delägarförvaltning.

Vägsamfälligheter och vägföreningar betraktas sedan 1998 som en gemensamhetsanläggning (GA). Vägförening är även en benämning som användes av de frivilla överenskommelser som slöts vid de tillfällen som Skogsstyrelsen var inblandad.

Frivillig överenskommelse

En väg kan ägas och förvaltas genom en frivillig överenskommelse. Överenskommelsen är ett avtal mellan delägarna som kan beskriva hur vägen skall förvaltas och hur kostnaderna skall fördelas. En stor skillnad mellan en förrättning och en frivillig överenskommelse är att förrättningen är kopplad till fastigheten och överenskommelsen till fastighetsägaren.

Servitut och nyttjanderätt

Servitut är en rätt för en fastighet att använda en annans fastighet för ett specifikt ändamål, till exempel en väg eller en brunn under obegränsad tid.

I lagstiftningen kring servitut används benämningar som härskande och tjänande fastigheter. En härskande fastighet har rätten att bygga, nyttja och underhålla väg på annans mark, och den tjänande fastigheten är den fastighet som belastas med servitutet.

Servitut kan delas in i officialservitut eller avtalsservitut. Officialservitut innebär att servitutet är beslutat vid en fastighetsbildningsförrättning i enlighet med Fastighetsbildningslagen, FBL. För att bilda officialservitut krävs att servitutet är av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning.

Vid servitut gäller Fastighetsbildningslagen (FBL) kap. 7 1 §:

”Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet inte innefatta skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet.”

Med detta menas att tjänande fastighet, som belastas av ett servitut inte har någon underhållskyldighet av väg, så vida man inte kommit överens om något annat.

Avtalsservitut är ett servitut som bildats genom en överenskommelse mellan två eller flera fastighetsägare i enlighet med kapitel 14 i Jordabalken, JB. Ett avtalsservitut kan bli offentligt genom att det godkänns och skrivs in i Fastighetsregistret hos Lantmäteriet. För att ett avtalsservitut ska anses vara korrekt och kan skrivas in på berörd fastighet krävs att servitutet är av stadigvarande betydelse för fastigheten och uppfyller formkraven. Dessa är att avtalet skall vara skriftligt, att härskande och tjänande fastighet angetts, samt att ändamålet har beskrivits.

Nyttjanderätt är, till skillnad mot servitut som är kopplad till en fastighet, en rätt för en person, ett företag eller en kommun att använda någon annans fastighet på ett bestämt sätt under en begränsad tid. Tiden kan vara en persons livstid eller max 50 år. Nyttjanderätter regleras i Jordabalken kapitel 7–12.

Anslutning till allmän väg

Alla fastigheter har rätt att komma in/ut till en allmän väg, även om fastigheten inte ligger utmed det allmänna vägnätet. Antingen kan det vara genom anslutning till en vägsamfällighet eller i andra fall över annans mark. Är det en vägsamfällighet som erhåller statsbidrag ska sträckan hållas öppen för personbilstrafik (däremot inte alltid för tung trafik), men erhålls inga bidrag är det bara de som har del i vägen, alternativt har en utfartsrätt, som har rätt att trafikera vägen. Övrig trafik kan stängas ute till exempel genom skyltning och/eller vägbom. Vid oklara ägarförhållanden kan det vara svårt att veta vilka vägsträckor som respektive markägare har rätt att nyttja.

Upplåtelse av rätt till väg för en fastighet

Anläggningslagen 49 § anger att en fastighet får ges rätt att bygga väg över annans fastighet eller använda befintlig väg under förutsättning att det är av väsentlig betydelse för att tillgodose den förstnämnda fastighetens behov av väg och att denna typ av rätt är mer lämplig än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan existerande anläggning, samt att rätten inte innebär synnerliga men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen. Intrångsersättning enligt FBL 5:10-12 skall betalas för denna rätt.

Rätt att tillfälligt använda en väg

Anläggningslagen 50 § anger att fastighet skall ges tillfällig rätt att använda väg som inte hör till fastigheten om den är av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning och inte medför men för den fastighet som vägen går över eller annan fastighet som har rätt att använda vägen.

Ersättning för denna rätt skall betalas utgående från vad som är skäligt med hänsyn till det slitage som beräknas uppkomma vid vägens användning. Ersättningen skall betalas som engångsersättning eller årligen i förskott under den tid som rätten att använda vägen avser.

Utfartsrätt för en samfällighetsförening

Enligt Anläggningslagen 50 a § får en gemensamhetsanläggning ges rätt att använda en annan samfällighetsväg om denna är av väsentlig betydelse för delägarnas fastigheter. Denna typ av rätt gäller endast då upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen.

Skälig ersättning skall betalas utgående från det slitage som beräknas uppkomma. Ersättningen skall betalas som engångsersättning eller årligen i förskott.