Mindre intensiva naturvårdsbränningar ger sämre förutsättningar för biologisk mångfald

Bränder spelar en avgörande roll i det boreala skogsekosystemet, där ett hundratal arter, främst insekter och svampar, är direkt beroende av dem. Ett exempel är sotpraktbaggen, (Melanophila acuminate), som endast kan föröka sig på brandskadade träd. Naturliga skogsbränder skapar långvariga positiva effekter, som att gynna skalbaggsfaunan och bidra till att skapa död ved, vilket kan ha ekologiska fördelar i flera decennier eller till och med sekler.

Idag brinner en mycket mindre del av skogsmarken än vad som var fallet i den ursprungliga naturskogen. För att kompensera för detta ökades naturvårdsbränningar under 1990-talet, men är de senaste åren på tillbakagång. Trots goda avsikter visar forskning att naturvårdsbränningar ofta är mindre intensiva än naturliga bränder. De resulterar därför inte alltid i samma biologiska mångfald, särskilt för de arter som är anpassade till hårda bränder. Vid lågintensiva bränningar, där både temperaturerna och eldslågorna är lägre, ser man att effekterna blir mindre på både träd och markens organiska material, vilket begränsar fördelarna för många brandberoende arter.

Naturvårdsbränningar dyra och resurskrävande

Samtidigt är naturvårdsbränningar dyra och resurskrävande, med kostnader som varierar mellan 10 000 och 30 000 kronor per hektar. För att skapa bättre förutsättningar för biodiversitet behövs en större variation i hur dessa bränningar genomförs. Forskarna föreslår att hårdare bränningar kan göras i yngre skogar utan naturvärden eller att naturliga bränder får fortgå under kontrollerade former.

Utvecklingen är dock positiv. Länsstyrelserna har blivit bättre på att uppnå sina naturvårdsmål tack vare förbättrade tekniker för att styra brändernas intensitet och påverkan. Även alternativa metoder som till exempel katning undersöks för att jämföra dess effekter på biologisk mångfald med traditionella naturvårdsbränningar.