Stora skillnader i tallungskogarnas sårbarhet för betesskador

Inom svensk älgförvaltning pågår en livlig diskussion om sambandet mellan älg, tall och betesskador på tall. Diskussionen har till stor del sin grund i tolkningar och slutsatser från vetenskapliga studier, som utförts på olika skalor och med olika syften. Dessa slutsatser har inte nödvändigtvis uttryckts av författarna själva. Diskussionen har under 2024 fått ny fart i samband med rapportering om att älgstammen minskat på många platser, men där en proportionell minskning i betesskador ännu inte har påvisats. Detta har fått konsekvenser för förvaltningen, eftersom det samtidigt har spridits en uppfattning om att mängden tall är viktigare än mängden älg för att reglera nivåerna av betesskador och sedermera att Älgbetesinventeringen (Äbin) inte kan användas som underlag inom älgförvaltningen. Dessa uppfattningar har fått stor spridning och därmed också stor inverkan på älgförvaltningen. En tidigare minskning av älgstammen bedöms nu ha avstannat, och istället har stammen vänt uppåt till följd av att avskjutningen har minskat avsevärt i många områden i Sverige.

I föreliggande rapport belyser vi samband mellan betesskador, älg- och talltäthet både från statistisk och biologisk synvinkel. Vi konstaterar att det saknas stöd för tesen att det mest effektiva sättet att i ett område minska betesskador på tall är att öka antalet tallar snarare än att minska antalet älgar. Denna slutsats vilar primärt på två skäl. Först och främst kan vi i denna rapport, med ett större dataunderlag än vad man haft tillgång till tidigare och en annan beräkningsmodell, visa motsatta resultat, det vill säga att älgtätheten har större relativ inverkan på skador än talltäthet. Det andra skälet är att den statistiska “effekten” i en analys inte nödvändigtvis reflekterar vad som är samhällsekonomiskt. Eftersom begreppet “effektivt” inte är definierat då det använts i diskussionen är det upp till var och en att tillämpa sin egen definition.

En förklaring till att talltäthet tidigare har tolkats ge en större effekt på skadorna än älgtäthet är att standardiserade effekter ofta har använts i de vetenskapliga studierna. Standardisering av data är visserligen ett viktigt och relevant redskap vid statistisk analys, men samtidigt kompliceras tolkning eftersom relativa skillnader måste ses i ljuset av variablers standardavvikelser och inte som en direkt procentuell jämförelse. Standardavvikelsen skiljer sig mycket åt mellan älgtäthet, som har en förhållandevis låg variation över landets älgförvaltningsområden, och talltäthet som däremot varierar starkt. Vi understryker också i rapporten att man måste vara försiktig med att dra slutsatser om samband inom enskilda områden utifrån en statistisk modell som är anpassad för alla Sveriges förvaltningsområden sammantaget. Områden förväntas skilja sig i sammansättning av flera betydelsefulla och unika egenskaper som i sin tur har en inverkan på relationen mellan skador, älgar och tall.

För att belysa relationerna mellan betesskador, älg- och talltäthet har vi använt 718 observationer av betesskador från Äbin för alla Sveriges älgförvaltningsområden (ÄFO) under åren 2015–2024, med rumsligt matchade uppskattningar av älgtätheter. Övergripande visar resultaten att det sedan 2015 har skett förändringar mot minskade betesskador som en följd av en minskning i älgtäthet och en ökning av mängden tall. Dessutom analyserade vi datat med en modell som baseras på ekologiska mekanismer, som användes för att statistiskt uppskatta hur betet påverkas av älg- och talltäthet samt regionala skillnader mellan ÄFOn. Modellen förklarar 50 procent av variationen i betesskador mellan älgförvaltningsområden och år. Resterande del av variationen kan åtminstone delvis förklaras av att förvaltningsområdena skiljer sig åt i ett flertal andra påverkansfaktorer som har betydelse för andelen betesskador. Endast ett fåtal län påvisar ett signifikant samband mellan skador och de två förklarande variablerna älgtäthet och talltäthet på lokal nivå. Vår tolkning är att skillnader i älg- och talltäthet generellt har en stor betydelse för betesskadorna, men att effekternas storlek varierar mellan län och ÄFOn som ett resultat av andra påverkansfaktorer, som andra hjortdjur, klimat, beteshistorik, bördighet och annan vegetation. Baserat på variation i älg- och talltäthet kan vi inte tillförlitligt förklara utvecklingen av skador över tid i enskilda ÄFOn, vilket till stor del beror på det låga antalet observationer (max åtta år per ÄFO) och osäkerheter i observerade tall- och älgtätheter.

En central och viktig men också mycket komplicerad fråga att besvara med tillgängliga data, är om sambandet mellan betesskador och älgtäthet är proportionellt eller inte. Om vi minskar älgtätheten med ett visst antal procent och inga andra relevanta faktorer förändras, kommer då betesskadorna att minska procentuellt lika mycket? I rapporten diskuterar vi flera olika omständigheter i älgarnas biologi och beteende som kan göra att sambandet inte är proportionellt. En insikt vi fått genom att använda data från Äbin i kombination med älgtäthetsuppskattningar är att antalet tallar som varje älg i genomsnitt skadar faktiskt minskar med en ökande älgtäthet. Det beror delvis på att sannolikheten att en älg betar på en tall som redan är skadad (genom att toppskottet är betat) ökar ju fler älgar som finns i området. En redan skadad tall kan nämligen fortfarande betas på sidoskotten. Totalt sett ökar dock antalet skadade tallar kontinuerligt i takt med att älgtätheten ökar, även om ökningstakten förväntas avta med högre älgtäthet.

Genom att arbeta med data från Äbin och uppskattning av älgpopulationernas täthet bidrar vi till en ökad förståelse för relationerna uppifrån-och-ner från en geografisk skaleffekt: från hela Sverige, till län och därefter ÄFO. Som beskrivet ovan är det dock svårt att med dessa data finna statistiskt underbyggda mönster på ÄFO-nivå. För att fylla den kunskapsluckan har vi i rapporten även angripit problemet nerifrån-och-upp, genom att titta på hur älgens bete på enskilda skott aggregeras upp till träd, bestånd och bete på tall inom ett förvaltningsområde. Skogforsks långliggande försök, BETT, startades 2012–2014 för att storskaligt och långsiktigt undersöka tillväxtförluster orsakade av klövviltsbete. Genom försöket har vi fått ny kunskap om älgbetets effekter, vilket har möjliggjort utvecklingen av en mekanistisk simuleringsmodell som vi kallar BETTSIM. BETTSIM visar att det finns ett i stort sett linjärt samband på beståndsnivå mellan total andel betade skott (betesutnyttjande) och andel betade toppskott. När vi skalar upp modellen till områdesnivå kvarstår ett tydligt samband, även om sambandet blir mindre linjärt. För att bättre förstå och beskriva dessa samband och påverkan från andra faktorer behövs fler praktiska försök inom olika områden.

För att få fram statistiskt säkrare uppskattningar av den effekt älg- respektive talltäthet har på betesskador behövs inte bara mer data för rumslig och mellanårsvariation i Äbin. Vi behöver också data inom ett större intervall av älgtätheter än vi har idag, eftersom detta gör det lättare att statistiskt skatta älgeffekten trots inflytandet av andra påverkansfaktorer.

Älgförvaltningen är tänkt att vila på vetenskapligt grundad kunskap. På grund av tveksamma tolkningar av flera tidigare studier har en obeslutsamhet infunnit sig inom älgförvaltningen, där bland annat effekten på betesskador av att minska älgtätheten har ifrågasatts. Vi hoppas att resultaten i denna rapport tydliggör att de huvudsakliga åtgärderna för att minska betesskador kan fokusera på både antalet djur och mängden foder. I stort sett är det två likvärdiga sätt att reglera skadorna, därmed inte sagt att de är lika enkla, tidsmässigt möjliga eller samhällsekonomiskt jämförbara. Myndigheter har en viktig roll att vägleda förvaltningen, vilket även innefattar att i samråd med exempelvis forskare och representanter för markägare och jägare sammanställa forskningsbaserad kunskap.