”Bättre – men det går för långsamt”
Text: Elin Fries, Bitzer
I Vision 4/2017 uttryckte Skogsstyrelsens inventeringsledare AnnKristin Unander hopp inför arbetet med att minska skadorna på kulturlämningar. Under ett par år hade skogssektorn kraftsamlat med seminarier och exkursioner för att få ned de höga skadenivåerna. Hur känns det då, så här fem år senare?
– Jag har blandade känslor. Det har skett stora attitydförändringar, branschen tar målen på stort allvar. Samtidigt ligger skadorna totalt sett fortfarande på en för hög nivå, säger AnnKristin Unander.
AnnKristin Unander, inventeringsledare Skogsstyrelsen. Foto: Skogsstyrelsen
Men Skogsstyrelsens senaste statistik visar att skadorna fortsätter minska. Årets inventering visar att andelen kända kulturlämningar med skada eller grov skada efter föryngringsavverkning och markberedning är 11 procent för hela landet. Förra året var motsvarande andel 13 procent och året innan 22 procent. Däremot har norra Norrland en fortsatt hög andel skador: 17 procent, att jämföra med 16 procent år 2021.
Men var går det snett? Ofta har det brustit någonstans i kommunikationen när en skada skett. Ett traktdirektiv kan vara väl utfört...
… – men så ser jag att markberedaren gjort “ärevarvet”. Aggregatet har varit nere när man kör ytterkanterna då man kommer till trakten, fast det i traktdirektivet visar att det finns kulturlämningar där, säger AnnKristin Unander.
Och om något brister i kedjan, som i planeringen, drabbar det lätt nästa led.
– När jag frågar varför stubbar blivit ställda mitt på kulturlämningen och inte bredvid, får jag svaret ”vi hugger som det är snitslat”. Då fungerar kulturstubben inte som skydd, utan blir bara som en signal, säger AnnKristin Unander.
– Jag förstår faktiskt inte varför man fortfarande sätter kulturstubbar på kulturlämningar. Trots att man utbildat i åratal att de ska ställas utanför och runtom kulturlämningen.
Samma skadeorsaker
Skadeorsakerna är samma som förr. En kulturlämning utan någon som helst kulturstubbe är de som lever farligast. Vid markberedningen uppstår de flesta skadorna. Förutom i södra Norrland, där inventeringen visar att det är rotvältor som orsakar flest skador, något som förbryllar AnnKristin Unander.
– När inventeringen startade trodde vi att den höga andelen skador från rotvältor berodde på stormen Ivar, nu ser vi flera år efter stormarna att det fortsätter att vara rotvältor som gör mest skada i södra Norrland. Det betyder att just i södra Norrland avverkas inte träd på kulturlämningar utan lämnas kvar och sen blåser ut, med skador som följd.
Vem som äger marken har stor betydelse för storleken på skadorna. Enskilda markägare (hit hör även skogsägarrörelsen) har tidigare orsakat störst andel skador. Men i år har skadorna hos enskilda markägare minskat till bolagens nivå.
– Vi kan se stor skillnad mellan olika ägare hur mycket skador de orsakar, konstaterar AnnKristin Unander.
Statistiken mellan skogsbolagens och skogsägarföreningarnas interna uppföljningar och Skogsstyrelsens officiella statistik stämmer i dag hyfsat väl överens. Till en början var det större glapp, något som kan förklaras av att företagen numera inventerar efter markberedning, istället för efter avverkning. Dessutom beställer en del företag kalibrering och utbildning i vår uppföljningsmetod.
