Bio-business – nu provtrycks de nya skogsaffärerna

Text: Elin Fries, Bitzer

– Är det okej att naturskyddet finansieras av privata intressen? Idén är provocerande för några. Men ute i världen finns redan sådana marknadslösningar, konstaterar Aleksandra Holmlund, som doktorerar vid SLU om nya finansieringsmodeller för en rikare biologisk mångfald.

Testa marknaden – och mäta effekterna

Hennes projekt Biokrediter går ut på att testa den nya marknaden i praktiken – och mäta effekterna. Näringslivet finansierar naturvårdsåtgärder, paketerade som biokrediter. Konceptet påminner om handeln med utsläppsrätter.

– Det behövs omfattande naturvårdande åtgärder för att vända den negativa utvecklingen, och det kräver stora resurser. I Sverige finansieras det mesta med skattemedel. Men när pengarna inte räcker måste man fundera över alternativen, fortsätter hon.

– Skogsägandet har stora potentialer. Även kolbindning och biodiversitet kan ingå i skogsägarnas kassaflöde, säger Aleksandra Holmlund, vd för Omorica AB (Nature Based Solutions) och doktorand vid SLU. Foto: privat

Biokrediterna är fortfarande på ritbordet, men Aleksandra Holmlund tar avstamp i hur biokrediternas storasyskon – kolkrediterna – växt fram.

– Lärdomen från den frivilliga kolkreditmarknaden är att man inledningsvis måste utveckla ett ramverk, för att få en bred acceptans kring vad som är en bra kredit. Det bör också finnas en vetenskaplig granskning av metoderna man använder, säger Aleksandra Holmlund.

Till skillnad från kolkreditmarknaden ger biokreditmarknaden en lokal påverkan. En annan skillnad är att det är enklare att mäta kolinbindning än att mäta biologisk mångfald. För Alexandra är förtroendet för marknaden och betalningsviljan knäckfrågorna för om det blir en marknad eller inte.

– En utmaning är hur man ska paketera åtgärden till en kredit som känns meningsfull att betala för. Om effekten blir för liten eller kostnaden för hög blir det ju ingen marknad, säger hon.

Ett huvudargument är att staten inte kan finansiera allt de vill skydda. Varför inte samarbeta med dem i första hand, dessutom med kvalitetssäkrade processer på plats?

– Det är naturligtvis viktigt att rätt åtgärder görs på rätt plats. Jag har bara tagit fram en metod. Det räcker inte för att en marknad ska uppstå, så det vore bra om Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen är med i processen att skapa en svensk standard.

Kan man inte få samma resultat om man sätter större tryck på befintliga system som FSC och PEFC?

– Jag tror det finns synergier. En biokredit är en produkt som går att sälja medan skogscertifieringarna garanterar det uthålliga skogsbruk som idag är en förutsättning för att sälja virke. Låt säga att man är FSC-certifierad men även vill skapa biokrediter på sin mark. Då kan det vara lämpligt att i samband med certifieringen även certifiera  biokrediterna.

– Börsnoterade bolag granskas ständigt av marknaden. Ännu behöver man inte redogöra för sina avtryck på den biologiska mångfalden – men det är på gång.

Från 2023 måste företagen enligt EU:s föreslagna taxonomiförordning rapportera sina biologiska fotavtryck. Många företag jobbar redan med sina utsläpp och trenden är att även påverkan på biologisk mångfald mäts. Det är betydligt svårare att minska den indirekta påverkan som sker i den del av företagens värdekedja som man inte själv äger eller kontrollerar. För de flesta företag är det här som det mesta av all påverkan sker. Därför vill man balansera upp sin påverkan med biokrediter.

– Sådana krav skulle alltså kunna öppna för att bidra till positiva nettoeffekter för den biologiska mångfalden, säger Aleksandra Holmlund.