Grotkampen – avgör industrins kolbindning?

Text och foto: Sverker Johansson, Bitzer 

De stora massabruken är i dag de största punktutsläpparna av biogen koldioxid i Sverige. En analys från Svebio (Svenska bioenergiföreningen) visar att de 23 största skogsindustrierna tillsammans med de 15 största bioenergianläggningarna släpper ut 30 miljoner ton koldioxid varje år.

Enorm potential

Men här finns samtidigt en enorm potential att skapa stora negativa utsläpp – menprocessen är i sig energikrävande. För att inte inkräkta på industriernas befintliga energibalans och elproduktion krävs istället stora mängder extern energi. Biobränslen – främst grot – kan levereras till anläggningarna för att driva infångningsprocessen.

– Det skapar i sig en del möjligheter, poängterar Anders Eriksson vid Skogforsk. Outnyttjad regional grot, som annars skulle förmultna på hygget, kommer in som möjliggörare för koldioxidinfångningsprocessen. Det blir en häftig hävstångseffekt där det kortlivade kolet i groten används för att fånga in och långsiktigt plocka bort betydligt större mängder koldioxid från industriernas skorstenar. För skogsägaren öppnas en ny stabil marknad för grot och för massabruken en ny intäktsmöjlighet genom värdet på klimatnyttan.

Beror på konkurrensen

I en fallstudie analyserade därför Skogforsk tillsammans med forskare vid Chalmers fyra massabruk – Mönsterås, Värö, Skutskär och Östrand. Man studerade brukens interna processer och de regionala förutsättningar vad gäller tillgänglig biomassa och konkurrensen om den.

Totalt för de fyra massabruken handlar det om negativa utsläpp på 4,6 miljoner ton koldioxid per år – det är 10 procent av Sveriges inhemska utsläpp! Men hur mycket koldioxid som kan fångas in och till vilken kostnad bedöms vara starkt beroende av grotmarknaden i regionen. Det råder stora nationella skillnader – där det finns många värme- och kraftvärmeverk är priset högre eftersom man då måste sökas sig längre bort för att hitta outnyttjad grot. I norra Sverige, där grot i många fall är en outnyttjad resurs, kan koldioxid alltså fångas in till lägst kostnad.

– För ett massabruk är grot en rimlig energikälla om man inte vill påverka sin egen energibalans, men det gör att konkurrenssituationen spelar stor roll, påpekar Anders Eriksson. Mindre befolkningstäta och industrialiserade regioner har alltså bättre förutsättningar att kostnadseffektivt skapa negativa utsläpp.

Flera nyttor ska balanseras

Det finns även en gräns för hur mycket grot som anses långsiktigt hållbart att ta ut per år i Sverige. I SKA-22 bestäms den till 24 TWh per år. Att försörja de fyra massabruken  i studien skulle kräva drygt en fjärdedel av den hållbara grotskörden, cirka 6,4 TWh.

– Ja, det handlar onekligen om väldigt stora volymer, säger Anders Eriksson. Men å andra sidan är klimatnyttan väldigt stor. Samtidigt är värmeverken, som industrierna delvis konkurrerar med, viktiga för landets energiinfrastruktur. Det handlar alltså om att balansera flera samhälls- och näringslivsnyttor. Analysen bygger dock på grotöverskott, alltså det som hållbart är kvar efter att dagens användning i fjärrvärmesektorn dragits bort.

Skutskär har också möjlighet attt nå sin maximala potentiella infångning, 81 procent, men måste då transportera groten längre sträckor, upp till 130 kilometer. I analysen har det antagits att konkurrerande Stockholm Exergi måste förlita sig på långväga tåg- och båtalternativ – därför påverkas inte Skutskärs försörjning.

För de två södra brukens upptagningsområden, Mönsterås och Värö, råder en mer uttalad konkurrens om groten, vilket gör att de inte når sin teoretiskt maximala infångning med hjälp av enbart regionalt grotöverskott.