Pionjärstudien som förändrade viltforskningen

I Furudal samlas mycket vandringsälg vintertid och under älgexplosionen på 70- och första halvan av 80-talet betades tallungskogarna hårt. 1979 anlade Sveriges lantbruksuniversitet ett försök där vissa ytor hägnades och 31 år senare kunde Skogforsk visa att älgskadorna hade reducerat tillväxten påtagligt. Dels hade skogarna blivit glesare på grund av stora avgångar, dels såg man att överlevande men skadade träd växte sämre. Tillväxten skulle heller inte komma att återhämta sig.

– Dittills hade skogsbruket i huvudsak räknat med framtida förluster i form av nedklassat timmer. Men forskarna visade att effekterna av volymförlusterna kunde vara väldigt stora – och lika dyra som virkesskadorna, säger viltekologen Märtha Wallgren vid Skogforsk som numera leder viltbetesforskningen.

Effekterna av omfattande bete med stora barrmasseförluster ger tillväxtnedsättningar som träden inte verkar kunna kompensera när de väl blivit fria från betet. Men försöket låg på karga, lågproduktiva
vinterbetesmarker och kunskap om hur effekterna såg ut på vanliga marker saknades.

– Furudalsstudien var viktig för att komma dit vi är idag. Även om det generella betestrycket är mycket lägre än i Furudalsstudien, förstod många vikten av att genomföra liknande studier med en "vanlig" älgtäthet, säger Märtha Wallgren. Sedan ska man inte glömma att extrema betestryck av älg, i paritet med Furudalsstudien, förekommer också idag i till exempel vissa vinterbetesområden i norra Sverige. Genom Furudalsstudien har vi nu en bättre uppfattning om vad de långsiktiga konsekvenserna för dessa kommer att bli.