Smart hänsyn – fem synteser som gjort skillnad

Högstubbarna gynnar många arter

Högstubbar är en vanlig syn på svenska hyggen och det finns miljontals av dem i våra ungskogar. Men när högstubbarna introducerades för snart 30 år sedan visste man inte vilken effekt de skulle få. Nu vet forskarna desto mer.

Där finns andra arter än i vanliga stubbar. Det är stor skillnad i vilka insektsarter som finns på stubbar av olika trädslag. Och högstubbarna gör nytta under lång tid. Olika arter följer på varandra i takt med att barken lossnar och veden multnar.

– Ett exempel är den hotade skalbaggen större flatbagge, Peltis grossa. Den dök upp i högstubbar tio år efter att de skapades – men bara på stubbar som infekterats av klibbticka. Efter ytterligare några år fanns arten i mer än var tionde högstubbe, säger Jan Weslien på Skogforsk.

Högstubbarnas andel av den döda veden i landskapet är liten, men för arter som är beroende av stående solbelyst död ved är de viktiga – inte minst för pollinerare som bin och steklar. När högstubbarna börjar murkna blir de också hem för hackspettar och mesar.

– Ett av våra råd är att satsa mer på lövträd. Hittills har högstubbar av gran varit absolut vanligast. För att få effekt bör man prioritera ett trädslag per hygge, skapa till exempel högstubbar av antingen gran eller björk. Men här går tyvärr certifieringsreglerna delvis på tvärs mot forskningen, säger Jan Weslien.

”Vi behöver virke och biotoperna behöver skötsel”

Naturvårdande skötsel (NS) används för att skapa skogar med högre mångfald, men utförs inte i någon större omfattning. Den här naturvården skulle kunna utföras smartare – och dessutom ge stora volymer: cirka två miljoner kubikmeter per år.

– Det motsvarar 5–15 procent av all gallringsvolym varje år, påpekar Örjan Grönlund, som disputerat i ämnet. Det borde alltså inte vara en marginalföreteelse, utan en större och mer integrerad del av skogsbruket.

– Vi instiftade begrepp som naturvårdande skötsel och satte målklasser för 30 år sedan. Att NS-bestånden sedan fått stå i 20 år kan vara förståeligt, men att behovet växer oss över huvudet är knappast något vi kan kosta på oss i längden. Vi behöver virke och biotoperna kräver skötsel.

– Idag är man nöjd med att det genomförs på ett par objekt per år, trots att det snurrar stora virkesvolymer från bestånden intill de här NS-bestånden. Den låga insatsen kopplar inte mot något kvantitativt mål, och uppföljningarna är sällan byggda för åtgärden. Och när man inte får kvitto på om det blev bra eller dåligt – då är det svårt att veta om det går åt rätt håll.

Utan strategier kommer vi inte att se någon förändring, tror Örjan Grönlund:

– Uppfattningen att naturvårdande skötsel är krångligt och dyrt har gjort att det betraktas som en nischfråga, men eftersom det är så stora arealer och volymer behöver perspektivet vidgas.

Förstärk det som finns – gör inte för lite av allt!

Död ved som lämnas på hyggen ger en omedelbar nytta och den uppväxande skogen får allt mer död ved i olika nedbrytningsstadier. Men nyttan för olika arter varierar beroende på trädslag och den döda vedens kvalitet.

Asparter gillar till exempel sol, medan granarter generellt vill ha skugga. Och det krävs ganska stora volymer för att verkligen göra skillnad, så forskarnas budskapär att förstärka befintliga värden. Lena Gustafsson vid SLU – som under 90-talet var Skogforsks första ekolog – tycker att skogsägarna ska ta reda på vilken skogstyp som är viktig för mångfalden i deras område, och att prioritera hänsynen efter det.

– Om man lämnar lite av allt på en plats, kan det bli för lite av allt. Så i ett bestånd med mycket asp bör man i hänsynen prioritera både levande och döda aspar – och högstubbar av asp – och i ett eklandskap bör man satsa på ekar, säger hon. Ibland vill man gynna någon särskild art och då är det viktigt att prioritera just det som den arten vill ha. Ett bra exempel från forskningen är den hotade större svartbaggen som är knuten till äldre björk – den har försvunnit från södra Sverige och sydgränsen flyttas norrut hela tiden. För att hejda tillbakagången behövs det en kraftfull och prioriterad hänsyn i kanten på utbredningsområdet.

– Samtidigt har vi långt kvar till de nivåer av död ved som vi hittar i den obrukade naturskogen. Vill vi bevara vedlevande skogsarter måste vi både skydda stora skogsområden och jobba med hänsyn i produktionsskogen.

Hur skyddar vi det som inte syns?

Våra träd har ingått ett avtal med svamparna. För att slippa bygga större rotsystem använder de sig av svamparnas mycel. Genom dem levererar svamparna näringsämnen och vatten till träden, som får betala i form av socker från fotosyntesen. När vi avverkar träden upphäver vi samarbetet och svamparna dör i brist på socker.

I teorin kan sällsynta och hotade arter av mykorrhizasvampar överleva en avverkning med hjälp av hänsynsträd. I praktiken är det svårare: om de ens finns i beståndet är deras utbredning väldigt lokal.

– Eftersom vi inte vet var de finns i skogen – och de flesta träd avverkas på ett hygge – är det en hög sannolikhet att vi avverkar just de träden som hyser de ovanliga arterna, säger Line Djupström som forskar på hur trädens och svamparnas samarbete påverkas av skogsbruk.

I de delar av Effaråsen där manlämnat kvar minst hälften av träden för att efterlikna naturvårdande skötsel händer mycket litet med svampsamhällets sammansättning.

– Där minst 50 procent av träden står kvar är svampfloran i stort sett oförändrad jämfört med den orörda skogen, konstaterar Line Djupström. Men sedan går det ganska brant utför och när det gäller normala hänsynsnivåer så får svamparna i princip börja om för att återetablera sig.

Kantzoner gynnar mångfald

Idag lämnas ingen kantzon vid en tredjedel av vattendragens stränder. Men det är en viktig åtgärd – nordiska vetenskapliga studier pekar på att mossor, landsnäckor och småfjärilar som är knutna till gammal skog utmed vattendrag kan minska kraftigt när skogen kalavverkas.

Om man lämnar en trädbevuxen kantzon kan många arter överleva. En studie på mossor visar till exempel att 2–3 gånger så många rödlistade arter kan finnas kvar i en trädbevuxen kantzon. Kantzonerna kan också fungera som spridningskorridorer.

Hur bred ska då zonen vara? En norsk studie av fåglar föreslår minst 30 meter och 10 meter verkar i andra studier vara för lite för att mossor och landsnäckor ska klara sig. Det går inte att ha ett generellt mått utan man får ta hänsyn till miljön på varje plats.

Rådet är därför att variera bredden och att spara särskilt breda kantzoner på marker med mycket upphöjda substrat som stenar och lågor.