”Det bästa är att den är tyst”

– Det är en jätteskön arbetsmiljö, säger Linnea Frölander, som är en av förarna på världens första elektriska timmerbil. Man är inte lika slut i huvudet efter dagen och man hör direkt när det är något fel. Och den har bättre drag än dieselbilen jag brukar köra … och jag som tänkte att den skulle vara seg! Det är väl laddningstiden som är det enda minustecknet, det kan bli långtråkigt. Annars har allt funkat väldigt bra och på sådana här sträckor är väl elbil perfekt.

På sommarhalvåret har ekipaget – som ägs av SCA men körs av Grundbergs Åkeri – kapaciteten att köra tremilarutten mellan terminalen i Gimonäs och bruket i Obbola tre gånger på en laddning. Men nu är vi ju i Norrland.

– En kall vinterdag kan en vända tömma halva batteriet, så det är verkligen stora skillnader i räckvidd beroende på vädret, konstaterar Linnea Frölander. Men i minus 10 grader så blir det väl två vändor i alla fall.

– Den är fulladdad på morgonen förstås. Normalt sett laddar vi sedan bilen två gånger per dag, och varje laddning tar en timme och en kvart. Då får man passa på att äta, vila eller sköta om fordonet. Men man kan ladda lite efter läge, man kan ta tidig eller sen lunch, beroende på hur man ligger till … efter ett år har jag ganska bra koll på taktiken att inte ”ladda bort” arbetstid. Men det är ju bara 130 kW på den här laddaren i Obbola, man hade gärna haft 350 kW.

– Just det här blir ett kort stopp, jag vill ha 7–8 kW extra som en buffert om något oförutsett skulle hända, någon trafiksituation eller att nästa lass väger extra mycket ... en vända drar 30 procent, så vi måste upp i 38 procent nu. Men det tar bara några minuter.