Slåttrade skogsbilvägar hjälper pollinatörer – och högstubbarna är en viktig länk i kedjan

Text och foto: Sverker Johansson/Bitzer

Pollinatörer som bin, humlor, steklar och skalbaggar minskar över hela världen. Värst är det i städerna och i jordbrukslandskapets monokulturer, där bekämpningsmedel slår ut bin och blommande dikesrenar, och där grönområden, åkerholmar och ängar blivit ovanligare i jakten på effektiva brukningsenheter eller byggexpolatering.

Men vårt skogslandskap skulle kunna vara en tillflyktsort – där kan det nämligen finnas goda förutsättningar för pollinatörerna, speciellt för de som bor i död ved. Vi syftar speciellt på högstubbarna och kvarlämnade, döda träd – höghus för solitärbin, steklar och skalbaggar, som blir värdefulla strukturer i en miljö som annars skulle vara fattigare på arter.

Per Westerfelt, naturvårdsforskare vid Skogforsk, visar blomsterprakten på en vanlig skogsbilväg.

Föds i högstubbe – äter på vägen

Bland blomstren längs en vanlig skogsbilväg finns en fascinerande värld i miniatyr. Roströda blombockar letar nektar och skimrande skinnbaggar kravlar runt i vita flockblomster. Bin och humlor surrar mellan käringtand, klöver och prästkragar. Här finns många olika blommor som gynnas av att skogsbruket håller vägkanterna öppna och ljusa. När de flesta ängsmarker nu är borta står dikesrenarna och mittsträngarna på Sveriges många tusen mil skogsbilvägar – som röjs och slåttras med jämna mellanrum – för en viktig del av insekternas mathållning i form av nektar.

– Och vissa av de här insekterna föds i en högstubbe – skapad av en en skördarförare och som kan fungera som ett jättestort insektshotell, berättar Per Westerfelt, som jobbar som naturvårdsforskare vid Skogforsk.

På en granhögstubbe en bit från vägen råder full aktivitet. En grönmetallisk bronspraktbagge är på väg att kläckas ur ett hål. Den har stuckit ut huvudet och rör försiktigt på sina antenner. På andra sidan stammen kryper ett murarbi ut ur ett annat hål.

Högstubben är nämligen full av hål – och några har redan tagits i besittning, för där skalbaggarna kryper ut efter ett liv som vedlevande larv inreder helt andra arter sina barnkammare.

– Här bor någon, säger Per Westerfelt och pekar på ett insektshål som murats igen med en slags grön substans. Troligen ett tapetserarbi, som tuggat ihop en massa av gröna blad och  mineralkorn till skydd för sina ägg. Äggen har placerats i hålet tillsammans med en matsäck av pollen och nektar som tapetserarbiet samlat i blomsterprakten inom flygavstånd från bohålet, troligtvis längs vägrenen intill.

Skapat av skogsägarna

Utan högstubbarna hade det funnits mindre mängd lämplig död ved i ungskogen, för vanliga stubbar och avverkningsris verkar ratas som bokammare för vissa vedlevande pollinatörer. Tillsammans med den slåttrade skogsbilvägens mångfald av blomster är högstubbarna därför ett viktigt ekosystem.

Dessutom gynnar högstubbarna skogens fåglar, till exempel hackspettar, mesar och ugglor som behöver högstubbarna både för mat och boende.

Trots att skogsbruket skapat högstubbar sedan 90-talet kan det ibland vara ont om högstubbar på en avverkningstrakt eller i gallringarna. Möjligen kan det bero på att många i dessa granbarkborretider är oroliga för att lämna död ved.

Men risken för att skadeinsekter ska frodas i högstubbar är låg och dessutom är det många av granbarkborrens värsta fiender, rovinsekter och parasitsteklar, som utnyttjar död ved av gran för sin föryngring. Även om certifieringsmålet med tre högstubbar per hektar nås är det en för liten volym för att ge angrepp på skogen. Det visar forskning från Skogforsk och SLU.

Viktigt i gallringsbestånden

I en 80-årig skog behöver man inte gå så långt för att hitta död ved. I ungskogarna står massor med högstubbar. Men i medelålders gallringsbestånd, som uppkom innan 90-talet, är det ont om grövre död ved. Samtidigt är det just den grövre veden som är viktig för många insekter och fåglar. Toppar, gallringsris och självgallrade träd är klena och ruttnar snabbt bort. De passar också ganska få av de arter som behöver hjälp.

– Så skapande av högstubbar vid gallring gynnar vedlevande pollinatörer, men för att de ska nyttjas maximalt bör de stå i solbelysta lägen, säger Per Westerfelt.