Vägen mot perfektion

Text och foto: Elin Fries/Bitzer

Slänten räcker honom till bröstet och innerslänten på terassen är nästan lodrät. Diket ser livsfarligt ut.

– Istället för att låta grävmaskinisten slänta vägkroppen färdig, så låter vi väghyveln justera terrassen och innerslänten vid terrasshyvlingen på försommaren. När tjälen släpper och smältvattnet rinner genom terrassen så uppstår en form av packning. Vid terrasshyvlingen med väghyvel och vält sker den slutgiltiga packningen inför grusning av vägen. Nu har vägen rätt bombering, skevning och rätt lutning på innerslänten, säger Mikael Andersson, vägmästare vid Sveaskog.

Vägbygget är ett bra exempel på hur moderna skogsbilvägar byggs idag. På väg ut till den nya vägen passerade vi en ”typisk 60-talsväg”. Den omgivande terrängen var högre än vägen, dikesslänterna branta och stora stenbumlingar låg kvar i vägkanten. Inget av detta är okej i dag, menar Mikael Andersson.

– Hur ska en skogsmaskin ta sig upp för den branten? Och stenröset gör buskröjningen både långsam och dyr. På 50–70-talet bröts vägar billigt och snabbt , ofta med bandtraktor. Dessa vägar håller inte de geometrier som en skogsbilväg ska ha enligt Skogsstyrelsens anvisningar, så i dag har vi ett annat tänk , säger Mikael och fortsätter gå längs den nya vägen.

Den ligger som en formfranska i terrängen. Mikael mäter vägterrassens bredd till 5,5 meter och lutningen i backen till sju procent. Grävmaskinisten har åstadkommit ett skolboksexempel, konstaterar Mikael Andersson. Grävmaskinen, en Volvo EC 300 DL på 35 ton, gräver en två meter bred grop genom snötäcket. Skopan passerar den röda rostjorden, som är för vattenhållande, för att hämta den gråfärgade morän som vägen ska byggas
med. Maskinföraren Markus Johansen sorterar ut större stenar med skopan och lägger antingen tillbaka dem i gropen eller bredvid vägterassen. Även rester från skogsavverkningen pressas ner i gropen.

Maskinföraren Marcus Johansen

– Det var det här man drömde om på anläggningsskolan i Bräcke, men det är inte ett jobb som passar alla, konstaterar han. Marcus är 25 år och har tidigare arbetat några år på det allmänna vägnätet åt Trafikverket med hjul och bandgrävare. De följande årens åtgärder syftar till att bibehålla bärigheten. Buskar röjs bort för inte beskugga. Vägen kommer hyvlas och vägrenarna slåttras. Mer grus läggs på, både nytt och sådant som återvunnits från vägkanten.

Vägen ligger på Sveaskogs egen mark, och man har även en egen grustäkt en halvtimme bort som ger bra tillgång till rätt material. Men det är vanligt att nybyggda vägar går över flera fastigheter.

– Samverkan mellan de olika fastigheterna är viktigt vid byggandet av vägar, men när de statliga stöden för projektering och anläggning av skogsbilvägar försvann 1994 har det blivit mindre samverkan på många håll, säger Mikael Andersson.

Edsbyn med omnejd är ett av undantagen. Här har flera vägföreningar och enskilda väghållare gått samman i större samfälligheter. Sveaskog är en av skogsägarna i flera samfälligheter. 

– Alla tjänar på att vägarna är bra, och vi som större skogsägare har ett särskilt ansvar att engagera oss, säger Mikael, som är ordförande i en vägförening. Vägen vi står på är nästan perfekt, men ett krön är onödigt högt och vägen skulle kunnat följt höjdryggen bättre på ett ställe.

– Vi ska sänka krönet ytterligare för att få ner lutningen i backen till cirka 5–6 procent nu när vi ändå är här, så blir linjeföringen, lutningen och sikten bättre. Men det är överlag en bra planering av vägen. Som här där vägen blir lång och går på skrå, har man lagt in vägtrummor för att vattnet ska rinna ut mot dalsidan. Genom att studera vattnet i landskapet och anpassa vägbygget efter det blir både vägen stabilare och hydrologin i landskapet förblir så oförändrad som det bara går, säger Mikael.

Med ett förändrat klimat riskerar vi uppleva fler kraftiga regn.
– Vägtrummor behöver ha rätt dimension och framför allt underhållas, säger Mikael Andersson, vägmästare vid Sveaskog