Efter branden: ”Viktigt med hyggesvila efter brand”

Det var conniflexbehandlad tall och återväxtinventeringen två år senare visade 89 procent godkänt, så det gick överraskande bra.

Överraskande?

– Vi testade att plantera redan hösten 2018, i mycket liten skala. Det var 90-procentiga avgångar – snytbaggarna tog allt. En slutsats är att det flög in massor av snytbaggar från omgivningarna, så plantera inte direkt efter branden. Men det som avverkats mer än 2–3 år tidigare och det som planterades senare än 2018 klarade sig bra.

– Under 2020 och 2021 planterade vi det som avverkats efter branden. Uppföljningarna visar att vi fick samma föryngringsresultat som på hyggena utanför brandområdet. Vi sådde ett hundratal hektar med såddaggregat på harv, och på moränmarkerna av lingontyp gick det väldigt bra. Av tradition har det varit mycket sådd i de här trakterna, vi sådde i ungskogar som var sådda tidigare – och det funkade nu också.

– Det gick sämre på de avbrända, grövre sedimentmarkerna ned mot Ljusnan. Det stämmer med erfarenheter från Salabranden: att sådden inte gick bra på höjder och i grövre jordarter, men desto bättre en bit ned i sluttningarna. Det kan bli extremt försommartorrt på öppna och vindexponerade krön.

Erik Nyberg, skogsvårdsspecialist, Sveaskog

Markberedde ni allt?

– Nej, ingenting alls under 2019. Sedan 2020 har vi markberett de fuktigare, bördigare partierna – på de kargare markerna var det fortfarande svart och naket, men i svackor och långsluttningar kom enorma uppslag av bredbladiga gräs och örter som konkurrerade om utrymmet.

Skador då?
– På ett par hyggen som vi avverkat precis innan branden var snytbaggetrycket extremt hårt – där fanns färska stubbar och då blev snytbaggarna tydligen kvar även året efter branden. Men 500 meter intill, i ungskogar utan avverkningsstubbar, hade vi inga problem.

– Vi har haft en del knäckesjuka, som ju värdväxlar mellan asp och tall. År 2019 var luften full av aspfrön efter den heta sommaren 2018 och det gav en exceptionell aspföryngring.

– Så sommaren 2022 hade vi stora angrepp, men förra året var det mycket mindre skador. Jag gissar att det extremt torra vädret i maj och juni, just när tallen skjuter sina skott, hämmade svampen. Erik Nyberg konstaterar också att många bestånd som först såg ut att ha klarat sig dog till slut:

– På hösten efter brandsommaren såg en hel del av den yngre gallringsskogen relativt grön ut. Men sidorötterna var skadade av branden och sedan kom det in märgborre i bestånden. Vi avverkade dem relativt tidigt.

Vad händer nu?

– Det blir ett enormt röjningsbehov, gissar jag. Nu har självföryngringen kommit igång, jag räknade på kul ihop fyra björkar, 18 salix och 14 aspar på en kvadratmeter i höstas. Det blir många stammar per hektar. I och med brandområdenas storlek finns troligen en unik chans att få upp en generation med rönn, asp och sälg som kan ge en värdefull variation i de framtida skogarna här.

– När det gäller löv gör vi en särskild satsning på det i brandområdet av flera skäl – riskspridning, klimatanpassning och biodiversitet. Särskilt på fuktiga men hårt brända områden där det ligger ett plockepinn av fallen ungskog med avbrända rötter. De är omöjliga att gå i, men det kommer naturlig föryngring av löv. Det återstår att se hur mycket av detta som blir produktionsbestånd respektive naturvård.