Hyggesfritt vs trakthyggesbruk – en gammal batalj

Text: Sveker Johansson, Bitzer

Knappast någon annan fråga inom skogsskötseln har väckt så mycket debatt som trakthyggen kontra blädning – båda med långa traditioner i Sverige. Trakthyggesbruket utgår från idéer som utvecklades på kontinenten under 1700- och 1800-talen, och när Skogsinstitutet på Kungl. Djurgården startade 1828 utbildades de blivande jägmästarna i trakthyggesbruk av tysk modell. Tanken var att skapa ett hållbart uttag av skogsråvara genom att dela in skogen i lika många trakter som den tänkta omloppstidens år. Varje år avverkas och återplanteras en av trakterna, vilket i teorin skapar balans mellan uttag och återväxt.

– Det är ett intensivt brukningssystem som kräver förberedelser, kontroll och återkommande skötselinsatser. Det var därför främst stater och storgodsägare som hade råd och möjlighet att etablera systemet i större skala, säger Erland Mårald, professor i idéhistoria vid Umeå universitet.

Men med trakthyggesbruket följde också en del bekymmer.

– Bland annat i form av dåligt planttillslag och bristfälliga kunskaper om betydelsen av frö med rätt proveniens, berättar skogshistorikern Lars Kardell, i Skogshistoriska Sällskapets årsskrift 2022. Reaktionerna mot trakthyggesbruket kom tidigt i Tyskland och letade sig också hit. Successivt, med en början på 1860-talet, diskuterades blädning kontra trakthuggning även i Sverige.

Foto: SCA:s bildarkiv

Den traditionella plockhuggningen, där bonden tog vad som behövdes i skogen, utvecklades under 1800-talet till blädning. Bolagen tog de största träden och lämnade de klenare stammarna att växa till sig. I Sverige fick blädningen genomslag kring förra sekelskiftet. Så när 1903 års skogsvårdslag antogs fanns det två radikalt olika uppfattningar om hur man borde sköta skogen.

Bland praktikerna verkar det ändå ha funnits någon slags medelväg. Det var det väl känt att man inte skulle hugga för långt ned i dimensionerna och att det krävdes luckor för att få upp föryngring. I ”Kort handledning i Skogshushållning” från 1923 står under kapitlet blädning:

”En under de flesta förhållanden förkastlig form av blädningen är timmerblädningen, som endast avser borttagandet av timmerträd. Detta förfarande kan ej jämföras med en rationell avverkning, ty det innebär endast ett tillgodogörande av det värdefullare virket i skogen utan hänsyn till föryngringen. Det säger sig självt, att vid avverkning av enstaka träd ej tillräckligt stora luckor uppstå, för att återväxt skall kunna uppkomma.”

Bolagens blädningar följde ofta tanken med måldiametrar – att bara avverka träd över en viss diameter som ansågs ”mogna”. Man kan ändra lite på planerna, till exempel sänka måldiametern för ett trädslag och höja för ett annat, men man får inte hugga mer än vad bestånden producerar.

– Börjar man sänka måldiametrarna för att komma åt mera virke kan det leda till att man hugger för hårt. Det var ungefär det som hände i det norrländska skogsbruket under 1800-talet och början av 1900-talet, berättar Ulf Johansson vid SLU Tönnersjöhedens försökspark.

– När man efterhand sänkte måldiametergränserna uppstod vad vi brukar kalla ”gröna lögner”: sönderhuggna trasskogar med låg produktion. Det var restaureringen av de skogarna som gjorde att trakthyggesbruket på allvar slog igenom.

Nästan all diskussion i frågan trakthygge eller blädning gällde det allmännas skogar samt en del bruksskogar.

– Den allt övervägande majoriteten av de svenska skogarna hade privata ägare. Dessa brydde sig ytterst sällan om vad det skolade skogsfolket gjorde eller föreslog. Man tog yxan med sig på släden, for ut skogen och högg det man behövde oavsett alla förmaningar, menar Lars Kardell.

Blädningen var fortfarande den helt dominerande skötselformen under 1920- och 1930-talet.

– Men massaindustrierna efterfrågade allt mer virke vilket gjorde att även klena träd avverkades. Det var långt ifrån något hyggesfritt skogsbruk, utan till karaktären mer exploaterande avverkningar, säger Lars Lundqvist, som forskat mycket på blädning.

Fortfarande hade blädningsförespråkarna ett övertag, bland annat då det inte ansågs finnas pålitliga metoder för att föryngra en kalavverkad trakt.

– Man var inte säker på att lyckas med föryngringen. Kalhygget sågs som ett problem, det gör det i och för sig idag också, men av helt andra skäl, säger Ola Langvall, parkchef för Siljansfors försökspark.

Vare sig de stora eller de små skogsägarna ansåg sig ha råd att anlägga ny skog. Mycket av skogsforskningen i början på 1920-talet koncentrerades därför på markberedning, plantering och sådd för effektiv och säker återbeskogning.

– Föryngringsförsöken gav ganska snabbt resultat, och då landade man i metoder som var säkra för att återbeskoga kalhyggen. Det vände debatten till trakthyggesbrukets fördel, och nu är blädningen i princip utraderad, säger Ola Langvall.